Svettigt Tonårsskinn, Onda Fötter Och Fuskchampagne

På onsdagskvällen såg vi fantastiska Efterklang och Sveriges Radios Symfoniorkester på en stor scen på Gustav Adolfs Torg.
Det var en underbar kväll i ett somrigt Stockholm
och jag njöt rejält redan då av min mini-semester.

Vi funderade en stund på att fortsätta vidare i Stockholmsnatten.
Under funderandet åkte vi tunnelbana runt staden för att få tid till att ta reda på om vi hade tillräckligt med energi för att orka eller om sängen och soffan frestade mer.
Det slutade med att vi åkte hem och somnade på varsin plats.

Morgonen efter vaknade jag tidigt.
Det var varmt i min lägenhet och i min mun var det torrt som sandpapper.
Flera liter vatten senare var det fortfarande torrt och mitt huvud värkte hela den dagen.

Filmer där huvudrollen spelades av Marilyn tittades på istället för att Stockholmsnatten än en gång blev undersökt och jag verkar nu ha fått sällskap i mitt Marilyn-beroende.

Fredagen bjöd på ännu mer sol och vi svettades när vi gick runt hela Söder på jakt efter ett museum.

Mina fötter värkte efter bara en kort stund eftersom jag alltid ska envisas med att bära skor med höga klackar,
även fast jag vet hur mycket jag gnäller efter bara korta stunder
och även fast jag vet hur illa fötterna mår.
Men det är ju alltid värt det;
det är ju alltid värt all smärta
för jag vet hur snygg jag är när jag trippar fram.

“I don't know who invented high heels, but all women owe him a lot”.
Marilyn…

En stund efter att vi kommit hem från fredagens promenader och museébesök, och fötterna fått vila i iskallt vatten somnade jag i min säng.
När jag en timme senare vaknade var jag pigg, hungrig och redo att smaka på Stockholmsnatten igen.
Debaser lockade och underhöll en lång stund in i fredagsnatten men tröttade ut oss till slut då tonerna som fanns att dansa till inte alls var några av våra favoriter
och fuskchampagnen där inte var lika god som den som fanns hemma.
Vi åt grekisk nattmat på Medborgarplatsen och jag njöt fortfarande otroligt mycket av min mini-semester.

På lördagen vaknade jag tidigt.
Solen strålade in och på min balkong var det fyrtioen grader varmt.
Jag nästan svimmade när jag såg.

Vi vilade en lång stund den morgonen men åkte sen in till stan för att fika med världens vackraste bebis, hennes mor, en moster och en (liten) kusin.
Trevligt hade vi.
Ungdomarna i Kungsträdgården var ibland lite för högljudda, men pussarna som bebisen gav bort gjorde att man plötsligt varken hörde eller såg annat.

Senare på kvällen promenerade vi Drottninggatan fram, åt middag bland turister och drack sen vin på det stora hotellet med stora glasfönster.



Nu har lilla syster åkt hem.
Nu är jag ensam igen.

Imorgon går jag tillbaka till mina alfa-grisar och önskar mig i present fler sådana här långhelger med svettigt tonårsskinn och massor med fuskchampagne!

En Tisdag Som Nästan Är En Torsdag

Imorgon kommer världens bästa sällskap som är världens bästa syster hit.
Vi ska dricka vin
Vi ska gå på spelning.
Och jag ska smaka på en ledighet som varar så länge som fyra dagar.


Mina nya böcker kom idag, exakt som ett brev på posten faktiskt.

Boken som är skriven av Norma Jean är stor
Och vacker.

Jag hedrar henne imorgon, på något märkligt fanatiskt men underbart vis genom att klä mig i strumpbyxor i spets, fin klänning och rödmålade naglar- och läppar.


Idag skrattade jag så jag kiknade igen.
Det var ju som torsdag för mig och ingen kände till någon arbetsuppgift som var tvungen att åtgärdas.
Så varför inte...

Det sägs att jag låter som en dåre när jag sitter i mitt hörn och skrattar högt.
Kanske är jag hög
Kanske är jag galen.
Kanske är jag bara otroligt lättroad...
Och otroligt jävla lycklig.

Jag Slutar Aldrig Att Skratta Högt!

Visst, jag har ont i käkarna när jag kommer hem
Och ibland värker det i magmusklerna.
Och ja, det är klart det kan göra ont i kroppen när jag ibland skrattar så hårt att jag nästan faller av stolen…

Men…

Jag kommer aldrig att lägga av…

Oavsett hur mycket jag ibland kan tänka mig att det stör.
För jag skrattar inte direkt tyst
Jag är inte diskret.
Och ibland är det nästan att tårarna rinner.

Jag älskar mitt eget skratt.
Jag älskar att höra de andra skratta,
det gör mig alldeles varm och pirrig.

Lillasyster bus…

Galna fröken som alla tror dagligen går på droger.
De har fel.
Jag bara är sån.
Speciellt framåt eftermiddagsfikat.
När vi kämpar på under sista timmen av dagen är jag körd.
Då hörs jag.
Då ler jag så hårt att jag nästan spricker.
Då går det inte att prata mig,
jag lyssnar inte till något, jag gör ingen nytta
Jag bara skrattar.

Dåliga skämt
Bra skämt
Söta djur
Fula djur
You name it
och jag är där
och skrattar högt.

För att jag bara är sån.

Av Skratt Och Lycka Lever Jag I En Evighet (Din)

"Den Mörke prinsen tog tiggarflickan i handen
& sade till henne: Följ med mig!

Tiggarflickan kunde inte annat än lyda
Den röda solens skönhet gjorde henne yr
där den sken på världens vatten.

Lita på mig! Sade den Mörke prinsen
& därför litade hon på honom.

Lyd mig! Sade den Mörke prinsen,
& därför lydde hon honom.

Beundra mig, sade den Mörke prinsen
& därför beundrade hon honom.
Följ mig, sade den Mörke prinsen,
& därför följde jag honom.
Trots min höjdskräck klättrade jag ivrigt.

Ställ dig här hos mig, sade den Mörke prinsen
& därför ställde jag mig bredvid honom
trots att jag nu var rädd &
skulle önskat att jag vore hemma."


Jag kan inte annat än lyda.
Heller vill jag inget annat än att lyda.

Jag är din.


Joyce´s berättelse om Marilyn är över.
Slut är orden.
Berättad är historien.

Mina tårar föll när mina ögon långsamt skådade den sista sidan i boken.


En underbar kväll blev till en stökig natt.
Efter en stökig natt vaknade jag i morse
I en annan säng än i min egen.
Nu är jag hemma.
Trött men ändock förberedd att möta "måndag".


Ingenting rör mig,
ingenting förstör mig
Inte ens det hårdaste av hårt
Inte ens det ondaste av ont.

Av skratt och lycka lever jag i en evighet.

Lillasyster Bus

If you kiss me where it hurts
If you kiss me where it's sore
will I feel better,
will I feel anything at all?


Mina beställda filmer hade fallit ner genom mitt brevinkast idag.
Marilyn, Marilyn, Marilyn..
Nu älskar jag henne ännu mer.

Jag såg en av filmerna tidigare ikväll
och just nu önskar jag att jag aldrig behövde sova,
jag vill se mer!

Tårarna dog ut igår.
Jag tröstade mig själv och vaknade innan klockan ringde i morse.

Ikväll är jag inte trött.
Men jag ska snart kliva upp, snart ringer klockan, för sista tidiga morgonen denna vecka,
och jag vet hur jag blir om jag sover för lite,
det blir värre än idag...
...då cirka trettio personer konstant var tvungna att vara aktsamma och kasta fundersamma blickar för att hela tiden hålla koll på vad den lilla systern skulle hitta på för bus.
Hon kastade apelsiner i taket..
Hon skrattade högt åt roliga historier så att chefen gav henne tipset att gå hem..
Hon skrek i köket så alla blickar vändes till henne och vid lunchen skrattade hon så tårarna föll.
Hon är den lilla systern som alla skrattar åt och som alla tycker om.
Och när hon hittar mögel i matlådor i kylen öppna hon upp locket, tittar, luktar, skriker och slänger sen matlådan ner i golvet.

Hon hörs
och hon syns.
Hon tycker om att skrika med gäll röst.
Hon tycker om att hålla om
och hon älskar när lilla mamma Therese pekar "fy fy" med fingret och med bestämd röst säger: "Nej, Ida, nej".


Det gör inte ont längre.
Jag önskar som skrivet att jag inte behövde sova
men jag vet att jag måste.
Jag accepterar det
och glömmer allt annat.

Bara en cigarett till, säger lillasyster Bus, sen ska jag sova.

Jag Skriker Även Om Ingen Hör

Nu rinner tårarna
och ingen har jag som kan trösta.

Jag försökte att vara ärlig.
Jag sade som det var istället för att bygga ett berg av ilska och ledsamhet inuti mig själv.

Det gjorde ingen skillnad.

Aldrig är det någon som lyssnar.

Alltid är det jag som ska be om ursäkt.
Aldrig kan jag bli förstådd.

Jag vet hur det kommer att sluta om jag inte försöker.
Så jag försökte.
Försöket hjälpte inte.

Det rinner för hårt i blodet för att det ska kunna botas.


Sanningen är tung,
men den är inte dödlig.
Om jag klarar att lyssna till den måste även dom.
De är de närmaste jag har.
Någon gång måste de förstå...


Det värker i min mage.
Kinderna är röda.
Andetagen svider.
Håret slits det i alldeles för hårt.

Jag må vara lycklig nu,
men det innebär inte att jag inte kan känna.

Och jag kommer att fortsätta berätta även om ingen orkar lyssna.

Om Skratt Förlänger Livet...

Jag har städat lägenheten.
HELA lägenheten.

Dammsugit
dammat
torkat golv.
Allt.

Nu är jag trött.
Och även jag är ren efter en lång lagom varm dusch.

Nu förtjänar jag vin.
Och kexchoklad,
som bestämt får bli min middag ikväll.


Innan städningen var jag hos min vän, psykologen.
Vi konstaterade …
…att allt är som vanligt.
Inte bättre
men absolut inte sämre.
Jag nöjer mig med det.

Timmarna på jobbet flög förbi oss idag.
Jag såg knappt skymten av tiden förrän klockan var två.
Vi läste och hörde på dåliga skämt,
vi läste och hörde på bra skämt.

Imorgon är det min tur att hålla i fruktstunden som har blivit en god vana på förmiddagen.
Jag bjuder på exotiskt.

Och om skratt verkligen förlänger livet kommer jag att leva i en evighet…

There's Always A Reason

Inte tycker jag det är besynnerligt att jag vill vara älskad…

Det förvånar mig inte att jag är den jag är
för att vara dig till lags
och dig
och dig.

Allt jag vill är ju att bli älskad
och uppskattad.

Det enda jag vill är att bli sedd.

Se mig som duktig.
Se mig som något att ha.

Jag finner det inte underligt att jag kryper för dig.
Det är för mig självklart att jag ska sitta där
naken och blottad
på iskallt golv
i väntan
på dig och det du vill ta
av mig.

Allt jag vill är ju att bli älskad.

Jag vet att jag är fantastisk.
Likväl påklädd
som avklädd.

Allt jag gör gör jag bra.

Men av kritik blir jag svag.
Av beröm blir jag stark.
Av beröm känner jag mig älskad.

Duktig.

Därför är jag precis som du vill ha mig.

Därför gör jag vad som helst för att få fortsätta vara din.
Och för att få höra de orden du säger
som gör mig stark.
Som får mig att känna mig älskad.


Ida är en duktig fröken.
En riktigt, riktigt duktig sådan.

Hon finns där för dig när som helst du behöver henne.
Hon lyder dig.
Hon tillfredsställer dig.

Hon älskar dig bara du säger några av de magiska ord som får henne att le.

Duktig fröken.

Åh, Ida, det där gjorde du bra.

Puss.

För att beröm som kommer från egen mun är omöjligt att lyssna till.


Inte finner jag det underligt att det enda jag vill är att bli älskad…




Misstolka ej.
Duktiga fröken glömmer aldrig
vad som är rätt
eller vad som är fel.
Hon blir lite galen ibland,
lever på gränsen.

Och ibland faller duktiga fröken väldigt plötsligt och får svårt att ta sig upp.
Men ett rep flätat av hennes egna ord tar henne upp
och får henne att se
att om hon bara somnar,
drömmer en stund – så är imorgon en annan dag.

Duktiga fröken säger till sig själv innan hon somnar: du är den du är för att du vill, du gör det du gör för att du vill.

Love thyself.
Kläd dig i en filt istället för att frysa när du njuter
sittandes på golvet
i väntan.
För det gör du – du njuter och du älskar.
Du är dig själv.

Helt Vanliga Ögonblick

Det börjar bli på riktigt på jobbet nu.
Semestrarna är snart över och en och en tar de sig tillbaka.

Plötsligt är varje ögonblick som vanligt igen.

Många av dom pratar dock om att söka sig vidare.
Några pratar om att inte för alltid befinna sig där.

Jag förstår inte vitsen.
Jag ser inte det roliga
kan inte förstå.

Men så må det vara.
Så länge jag trivs med att gå dit vareviga morgon antar jag att jag ska vara nöjd.
Även om det är helt på grund av dom jag vill vara där…


Jag har en huvudvärk ikväll.
Kanske är det på grund av all den uppståndelse som tidigare idag kändes av.

Jag vill läsa.
Jag saknar Marilyn.
Men jag orkar inte
jag orkar bara inte.

Om en stund kryper jag ner i sängen
med en kudde över mitt huvud.

Den sociala kompetensen sattes på stort prov idag när redogörelser från semestrar både skulle berättas och lyssnas till
så ikväll måste den vila.
Men det är underbart nu,
när det börjar bli som vanligt igen.
Behöver jag säga att jag älskar dom…

Och innan veckan är slut har vi lekt oss så trötta att vi stupar i varsin säng.
Huvudvärken som kommer efter det struntar jag fullständigt i.

Marilyn, Marilyn, Marilyn...

Det blir för mig som en besatthet.

Jag kan inte släppa boken ur mina händer.
Jag vill aldrig lägga den ifrån mig.

Blonde..
Jag önskar jag var hon.

Nu har jag dessutom sett en av hennes filmer.
Jag älskade den.
Jag älskar henne.

Ibland önskar jag till och med att hon vore min...

Jag lever hennes liv när jag blundar.
Ibland också när jag ser.


Så länge jag har ord kvar att läsa i boken är hon min.
När orden tagit slut, kommer jag att sakna
men fortsätta att drömma.

Igår var det knappt så jag ville lämna lägenheten på grund av henne.
Jag hade det så bekvämt i soffan
med armarna i luften och boken vilande i händerna.
Men jag tog mig ut.
Utnyttjade min sociala kompetens, sippade på vin, lyssnade på underbar musik i en mysig park
och mös med världens finaste bebis.

Imorgon är det måndag.
Boken och Marilyn följer mig till jobbet och finns där för mig om jag får tid till att drömma även där.