På väg till Gävle från mormor nu.
Vi har varit och hälsat på världens finaste morfar.
Det är idag ett år sedan han lämnade oss gråtandes kvar på jorden.
Jag saknar honom ofantligt mycket
men jag vet att han är lycklig
där han är.
Världens finaste...
Jag önskar du vore här så jag fick hålla din hand.
Det är inte detsamma utan dig.
Det är tystare
och nästan livlöst.
Ibland känner jag dig såklart här.
När jag pratar med dig vet jag att du lyssnar.
När jag är i behov av stöd vet jag att du tröstar...
Men jag saknar att hålla din hand.
Om en stund, när vi är hemma igen, somnar jag och syster på varsin madrass på golvet
och imorgon tar vi sovmorgon.
Och jag tror
att denna semester är den bästa någonsin!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
jag beklagar sorgen..=(
SvaraRaderaVad fint skrivet Ida! Jag känner nästan din sorg som ändå blir ngn slags lycka över att ha känt en sådan man som din morfar verkade vara.
SvaraRaderaKan tänka mig att det var skönt att besöka graven. Det brukar jag tycka när jag hälsar på farfar.
Stor kram!
/ Alfa-Petra ;)