Lyckligare Än Lyckligast

Mamma, pappa och lillasyster kom och hälsade på igår.
Jag fick en TV i födelsedagspresent av dom och ett nytt soffbord av mig själv.
Mamma hade med sig bakade kakor. Vi fikade, fikade och fikade medan pappa fixade min nya möbel och min nya tv.

Innan de dök upp igår ikväll spenderade jag och mannen jag älskar flera timmar i min säng.

Aldrig tidigare har jag pussat någon så mycket och så hårt.
Aldrig tidigare har jag älskat någon, så mycket och så hårt.

Aldrig förut har jag viljat så mycket.
Jag visste inte ens att jag kunde.

Men älskling.
Jag gör allt för dig
Allt jag gör är för dig.

It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.


Jag är fortfarande fasansfullt trött.
De senaste veckorna har på det sättet varit fruktansvärda.
Så jag försöker komma ikapp.
Resten av helgen, inklusive ikväll vilar jag och sover alla timmar jag i veckan saknat att få sova.

TVn är på i bakgrunden.
Morgonpasset strömmar ut ur högtalarna.

Älskling är konstant i mina tankar.
Alltid med mig.
Precis som jag alltid är med honom, sittandes på hans högra axel.


Ååååhhh!
Lycklig
Lyckligare
Lyckligast
JAG!

Kär
Kärare
Kärast
JAG!

Someone Like You

Aldrig hade jag kunnat ana.
Aldrig hade jag ens kunnat önska.

Att jag skulle få någon som dig.
Att jag skulle få ge mig till någon som dig.

Underbara älskling.
The man of my dreams.
Du är allt jag någonsin drömt om!
Det är dig jag hela tiden drömt om.
Alla sovande nätter, alla vakna nätter.
Men inte längre.
Nu har jag hittat!

Och att få vara din.
Den känslan.
Den fantastiskt magiska känslan.
Ofattbart, otroligt.
Lyckligt.

Jag försöker..
Men det finns inte ord som beskriver hur mycket jag älskar dig.

Det finns inte ord som beskriver hur vackra vi är.
Inga ord som beskriver hur vacker du är.


För evigt.

Jag är din.
Du är min.


Hon är hans
Han är hennes
För evigt.

Ida och Jon.
Jon och Ida.
Kort.
Koncist.
Perfekt.

Nothing Else Matters!

Fast vad var det jag sa här om dagen..

Jag har min älskling.
Min älskade.
Fantastiskt underbara.
Jon.

Mannen som är i mina tankar dygnet runt.


Nothing else matters.

Inga kackisar på väggen.
Inga kackisar i taket.
Ingen förjävlig styrelse.

Det är ingenting värt.
Absolut ingenting.

Allt annat är alldeles för vackert för att jag ska kunna störa mig.
Han och jag är alldeles för vackra.


Min kärlek..
Min underbara..
Jon.

Dom där djuren...

Djuren är kvar.
Alldeles nyss en stor i min hall.
Jag som precis börjat sova med släckta lampor..
Nu tänds dom igen…

Tredje saneringen sker på tisdag.
Utöver det, vet jag ingenting….
Jag har numer ingen aning om vad som händer, med någonting gällande det här huset.

Jag förlitar mig på att det går som det ska, att folk gör vad de ska..även fast jag innerst inne vet..
Att ingen sköter sig..

Det största problemet är att för att någonting ska hända måste JAG ta tag i det.
Jag som enskild person..
Jag är den enda som bryr mig om vad som händer med de här djävulska påhitten till kryp.
Ingen annan granne reagerar ju, absolut ingen i styrelsen..

Och jag..
Jag är redan trasig som det är av denna skit..
Jag orkar inte engagera mig mer.

Jag har redan brutit ihop, gått sönder..
Gråtit så hemskt att jag nästan blev uttorkad..
Varit förbannad...
Skurit i mig själv, varit nära på att ta mitt liv..
Jag orkar liksom inte mer.
Orkar inte ringa runt. Orkar inte fråga.
Orkar inte bry mig.

Djuren är fortfarande kvar.
De kommer till slut att fullständigt försvinna.
Frågan är bara när..
Jag vet inte. Tror nog inte att någon egentligen vet.

Jag mår bra så länge jag slipper se dom.
Då tänker jag att allt löser sig, att giftet verkar fungera osv. osv. osv. osv.
Bla, bla bla bla…

Nu.. När en visade sig..
Jag bröt ihop, igen.
Allt är som tidigare igen.

Vet inte hur detta ska sluta...
Jag orkar inte mer.....den saken är säker..
Frågan är ju då bara - om inte JAG orkar, vem ska ringa, dona, skälla, gnälla. tjata...
HUR ska någonting kunna ske om inte jag gör det..

Ska jag orka fråga saneraren på tisdag? Hoppas att han vet.
Den som senast var här hade ingen aning.
Ska jag orka skälla mer?

Ska jag orka begära nedsatt avgift för lägenheten hos styrelsen?
Orka begära skadestånd?

HUR ska jag orka?
Hur…?
Jag mår ju liksom mycket bättre sedan detta blev bättre.
Om det blir sämre igen, ja..det säger sig själv – då blir jag sämre.
Det vill jag inte.
Speciellt inte nu när det är kallt.

Tiden får fortsätta ha sin gång..
Jag verkar för evigt behöva bo med kläderna i soffan.
Får för evigt gå med skor inomhus, ha lamporna tända.

Ja.
Det får sluta så.
Jag konstaterar för mig själv..
Jag har gett upp för länge sen.

Vad gör egentligen.. ...någonting?

Det är kallt ute när jag går till jobbet.
Det är kallt när jag går hem.

Kackisarna är kvar.
Men de visar sig mer och mer sällan.

Min chef är riktigt otrevlig.
Ger mig känslor av obehag och rysningar.

Jag har varit förkyld till hälften i mycket mer än en vecka.
Och är i och med det tröttar än vanligt.
Har en massa huvudvärk.

Men vad gör det..
Vad faan gör det..
När man som jag är så förbaskat, förbannat och hopplöst förälskad?
Vad gör egentligen någonting..
Faktiskt ingenting.


Blir det som vi vill och vi stannar vid varandras sida kan denna vinter inte bli annat än underbar.
Blir livet som vi vill kan alla somrar, vårar, höstar och vintrar inte bli andra än underbara.


Kärlek.
I hela mig.

Vad gör då egentligen någonting?