Dom där djuren...

Djuren är kvar.
Alldeles nyss en stor i min hall.
Jag som precis börjat sova med släckta lampor..
Nu tänds dom igen…

Tredje saneringen sker på tisdag.
Utöver det, vet jag ingenting….
Jag har numer ingen aning om vad som händer, med någonting gällande det här huset.

Jag förlitar mig på att det går som det ska, att folk gör vad de ska..även fast jag innerst inne vet..
Att ingen sköter sig..

Det största problemet är att för att någonting ska hända måste JAG ta tag i det.
Jag som enskild person..
Jag är den enda som bryr mig om vad som händer med de här djävulska påhitten till kryp.
Ingen annan granne reagerar ju, absolut ingen i styrelsen..

Och jag..
Jag är redan trasig som det är av denna skit..
Jag orkar inte engagera mig mer.

Jag har redan brutit ihop, gått sönder..
Gråtit så hemskt att jag nästan blev uttorkad..
Varit förbannad...
Skurit i mig själv, varit nära på att ta mitt liv..
Jag orkar liksom inte mer.
Orkar inte ringa runt. Orkar inte fråga.
Orkar inte bry mig.

Djuren är fortfarande kvar.
De kommer till slut att fullständigt försvinna.
Frågan är bara när..
Jag vet inte. Tror nog inte att någon egentligen vet.

Jag mår bra så länge jag slipper se dom.
Då tänker jag att allt löser sig, att giftet verkar fungera osv. osv. osv. osv.
Bla, bla bla bla…

Nu.. När en visade sig..
Jag bröt ihop, igen.
Allt är som tidigare igen.

Vet inte hur detta ska sluta...
Jag orkar inte mer.....den saken är säker..
Frågan är ju då bara - om inte JAG orkar, vem ska ringa, dona, skälla, gnälla. tjata...
HUR ska någonting kunna ske om inte jag gör det..

Ska jag orka fråga saneraren på tisdag? Hoppas att han vet.
Den som senast var här hade ingen aning.
Ska jag orka skälla mer?

Ska jag orka begära nedsatt avgift för lägenheten hos styrelsen?
Orka begära skadestånd?

HUR ska jag orka?
Hur…?
Jag mår ju liksom mycket bättre sedan detta blev bättre.
Om det blir sämre igen, ja..det säger sig själv – då blir jag sämre.
Det vill jag inte.
Speciellt inte nu när det är kallt.

Tiden får fortsätta ha sin gång..
Jag verkar för evigt behöva bo med kläderna i soffan.
Får för evigt gå med skor inomhus, ha lamporna tända.

Ja.
Det får sluta så.
Jag konstaterar för mig själv..
Jag har gett upp för länge sen.