Av Alla Sätt Att Sluta Försöka Förändra Och Istället Acceptera

Det verkar som att sommaren ska vila över helgen. Det sägs att det kommer rusk, regn och blåst.
Visserligen går även ryktet att sommaren är tillbaka snart igen, men är den tvungen att ens ta en paus?
Varför kan den inte stanna, nu när jag längtat så mycket?
Kanske är det därför mitt humör har varit på botten de senaste dagarna..
Jag har vaknat förbannad. Jag har velat slå hårt på de som suttit på samma tåg som mig.
Jag har blivit sårad av ord som jag vanligtvis skrattar åt. Men det som i mig blivit sårat har jag så klart förträngt, för jag kan inte visa när jag är ledsen, jag vågar inte visa om jag blir sur, för då får jag frågor jag inte kan besvara.
Dessutom är det jobbigt när det blir en massa fjäsk…
Och jag har även gråtit en del, inga floder, men jag har somnat på en eller två blöta kuddar, som vanligt utan att egentligen veta varför. Jag bara gissar att det beror på att det ska bli grått i helgen. .

Dit jag ska i helgen ska det bli kallt. Inte ens femton grader.
Och jag som ville packa korta tights…

För ja, jag har börjat packa nu. Men det krävdes mycket funderingar och många krampningar i magen innan jag kom fram till hur jag ville göra.
Det är ju en födelsedag, den måste firas.
Men jag är trött som det är. Jag orkar inte med mera.
En del av mig ville stanna hemma, promenera en massa och spendera flera, flera timmar i Jespers varma lägenhet.
En del av mig ville åka, med förhoppningar om att det är bättre denna gång.

För att få råd ringde jag psykologen imorse. Hoppades att han skulle ha tid att lyssna på mig över telefonen en stund.
Men han ville hellre ha dit mig.
Så jag gick tidigare från jobbet och slog mig ner i stolen.
Han förstod vad jag menade och varför det blir bekymmersamt.
Men han sa också att jag kanske bör tänka på att inte ha så höga förväntningar.
”Vet du inte att hoppet är det sista människan förlorar”, svarade jag.
För mig är det alldeles för svårt att inte hoppas på att det nästa gång blir annorlunda och att det snart blir bättre.
Vad finns det annars för mening att stanna kvar – om det inte blir bättre än så här…!?
Men bara för att jag är hoppfull behöver inte det betyda att jag inte kan vara realistisk, fick jag höra. . .
Och jag tänkte, för säkert den tusonde gången – ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.

Så nu sitter jag här.
Jag ska duscha, packa necessär, välja kjol och se ett avsnitt av Criminal Minds där människor blir mördade en efter en, eller dyker upp i form av skelett, en efter en.

Som skrivet – en del av mig vill stanna hemma. Umgås med Jesper, äta lösgodis och promenera med Martin.
Men Martin ska ju resa bort, så vad är då meningen…
Jag åker istället. Med ett SJ som till 90 % sannolikhet kommer att vara försenat.
Och gång på gång, under hela helgen upprepar jag för mig själv - ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan, och ge mig förstånd att inse skillnaden.