Kackisarna

De existerar fortfarande.
Jag är dock inte helt säker på var de är, men gissar att de håller sig under mitt badkar.
Jag kan tänka mig att de trivs väl där. Där under finns ju allt möjligt, och en massa vatten.
Men snart är de väck.
Det är nog inte långt kvar.
Andra besprutningen sker på tisdag. Och jag är optimistisk. Samtidigt som jag tror att jag först kommer kunna vara som vanligt i mitt hem först runt jul.
Först när snön lyser vit på taken och jag i min säng ligger vaken.
Först då kommer det att vara som vanligt igen.

Jävlar vilken historia.
Verkligen något att berätta för barnbarnen.

Ikväll har jag städat.
Överallt.
Inte skymtat en enda kackis.
Ta i trä. Ta i trä. Ta i trä.

Mitt hem är på god väg att återigen bli ett hem.
Och på tisdag kommer det en reporter och det kommer en fotograf.
De vill berätta min historia. Jag pratar gärna. Jag visar gärna. De ska allt få höra.
Alla ska allt få höra!

Och jag ska framöver inte glömma - jag överlever ta mej faan allt.
Fröken Ida må vara skruttig. Men hon tar sig igenom allt hon prövas för.
Ryktet går på stan att hon är en riktigt stark och tuff tjej den där lilla fröken, som från efter att tidningen getts ut är lokalkändis.

Och vilka har jag att tacka för det om inte kackisarna...