My enemies closer...

Intervjuad av en journalist för första gången.
Jag har kackisarna att tacka.
Fast jag hatar dom ändå.
Jag anser inte att dom för med sig något gott..
Eller jo, kanske om jag blir känd.
För det kan jag var dem evigt tacksam, men annars - inte en chans.

Jag hittade ett lik i min dammsugarpåse.
Liket var från den jag stötte på i min garderob igår.
Jag klippte upp påsen, pillade på liket med en sax, petade fram den, tog upp den med saxen.
Trodde aldrig att jag skulle våga.
Jag öppnade även fällan i mitt kök.
Visade de tre lik som låg där i.
Heller aldrig det trodde jag att jag skulle våga.

Men med en journalist och en fotograf bakom ryggen, varför ska jag fega ur..
De måste ju ha sett det mesta…

De båda sympatiserade med mig.

När jag berättar berättelsen, på ett sådant där allvarligt sätt som jag gjorde i eftermiddags, då blir jag påmind om hur för jävla illa allting varit och hur för jävla illa det fortfarande är, även om det är bättre eftersom att dom är färre.
Men..
Jag har fortfarande mina kläder i kassar i min soffa.
Jag kan inte laga mat i mitt kök.
Jag är rädd för mitt badrum och sover med lamporna tända och balkongdörren och fönstren öppna.
Så som vanligt; nej det är det inte.
Det kanske det aldrig blir.

Jag snyftade lite under intervjun.
Jag kunde inte låta bli.
Det låter så tragiskt i mina öron.
Det är synd om mig, oavsett vad psykologen säger. Psykologer kan också ha fel.
Fast stark är jag ju.
Jag överlever dom ju.
Jag tar dom jävlarna. Och visar till och med upp dom för tidningen.

Fuck you kackisar - förstör för mig och jag förstör tillbaka.

Något jag borde minnas när jag stöter på nästa elaka människa kanske..
Förstör för mig så förstör jag för dig.
Ida blir Hulken bara hon vill.

Men Hulken kan också bli trött.
Hulken är förresten alltid trött.

Det har varit en lång dag.
Många intryck. Mycket is att smälta till vatten.


Jag har hittat till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tycker inte att känslorna hör hemma här. De gör mig bara förvirrad och till slut säkert ledsen.
Men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..
Så rent spontant här i mitt mörker tänker jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag vinna.

Hur ska drömmar kunna gå i uppfyllelse om dom inte ens vågar drömmas..

Hur ska jag kunna motstå någon som är så fin..

Så länge jag är försiktig tänker jag.
Så länge jag minns att ingen är perfekt.
Så länge jag inte ser varje mörk kväll som ett nederlag.


Jag får lite sovmorgon imorgon.
Arbetet kommer inte före allt, om än mycket.
Men jag tror inte kvällen blir längre för det.
Jag och kackisarna är trötta ikväll.
Jag har poserat på bild. Kackisarna har hållit begravningar för sina dödade vänner. Tror jag i alla fall.
Det är vad jag hade gjort om jag varit dom…

I slutändan tänker jag nog “keep your friends close but keep your enemies closer”.
Det är jag mot dom.
Jag gissar att jag vinner.