Mitt I Snön

Det nalkas jul.
Riktigt nära.
Men inga juldofter har nått mig ännu; inga julsmaker och inga julsyner.
Julkänslan är lika med noll.
Tiden går alldeles för fort för att jag ska kunna hinna med, att känna.

Och djuren är tillbaka.
Något som gör att det känns som om jag är tillbaka i augusti, trots att snön lyser vit på taken.

Lyckligtvis har djuren än så länge bara varit tre.
Och saneraren har redan hunnit vara här.

Men..
När den satt där på kanten av mitt handfat..
Känslorna var desamma som i augusti.
Paniken
Tårarna
Det höga skriket.
Precis desamma.

Och när jag kliver in genom min dörr, tittar jag med lika spänd blick på alla väggar, i alla tak och på alla golv - efter något som rör sig.

Fy faan.
Jag hoppades för mycket när jag i somras sa "förhoppningsvis är det i alla fall över till jul".


Jag lämnar dom åt sig själva från och med imorgon.
Sällskap utav mig får det inte.
Jag har en mamma, en pappa och en lillasyster att ta hand om.
Julklapparna är klara, och även om julledigheten inte är den längsta av ledigheter kommer den i alla fall att märkas.

När det börjar nalkas nytt år tar jag med mig min lilla syster tillbaka till mig.
När vi är två som bor här tror jag inte att djuren vågar sig fram..
Dyker dom upp stampar vi så hårt att de tror att tredje världskriget är på ingång.


Men innan julledigheten; innan tågresan mot den riktiga snön ska jag och älskling hålla hårt i varandras händer imorgon.
Länge
Varmt.
Bäst.

Kramas
Pussas
Kyssas.

Jag fäller ofta glädjetårar när jag tänker på honom nu för tiden.

Det bästa jag vet..
..är att det bästa jag vet är att vara stilla i hans famn; när han håller mig, hårt..
Jag har aldrig, verkligen aldrig känt mig så trygg som jag gör då.


Världens
Hela världens
Allra underbaraste..
Min Jon!