När Allt Plötsligt Blir Knas

Det går inte att hela tiden sväva på rosa moln.
De är inte tillräckligt många för att det ska vara möjligt.

Så ibland blir det knas.
Vissa gånger mindre knas. Vissa gånger mer.


Fredagen.
Jag borde ha stannat hemma.
Jag borde ha förstått att jag inte hade utanför dörren att göra.
Jag brukar känna på mig; brukar ha mina aningar.
Men inte den gången... Och det slutade i knas. Riktig knas.

Lördagen.
Jag sov den igenom, fram till kvällen då jag vaknade till.
Den kvällen behövde jag inte gå utanför dörren för att det skulle bli knas.
Det räckte med några skrivna ord i form av en fråga, och ett svar i form av ett "ja".
Världen rasade, mitt framför mina ögon.
Jag minns att jag tänkte "åh nej, inte igen, inte igen".
Men där var jag. Igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle somna, men framåt tre, då orkade inte kroppen längre, så jag föll in i dvala och vaknade mående som efter månaders influensa på söndagsmorgonen.

Men jag hade överlevde.
Det var det viktigaste.

Jag tog en promenad. Frös. Längtade in. Men gick lite mer.
När jag kom in var jag slut, helt slut. Kunde inte annat än att återigen lägga mig ner.
Och där låg jag, tills jag av dörrklockan vaknade igår morse.
En kram, sen var allt bättre.
En älskling, sen var allt bra.

Framåt lunch, efter x antal kramar åkte vi till varsitt jobb.

Det är tisdag kväll.
Jag är inte helt återställd men tar mig framåt.
Alla vänner, ack, alla dessa vänner.
Jag skulle inte finnas om dom inte fanns.
Knaset ligger bakom mig, inte långt bakom, men faan inte nära.


Imorgon ska jag och Lina på hockey med Henrik.
Jag stannar hos Lina den natten.

Strax därefter är det fredag igen. En fredag som absolut inte kommer bli likadan som fredagen innan.
Inget knas. Inget kaos.
Inga tårar.

För på samma sätt som allt i ett ögonblick kan bli till kaos, kan det vända tillbaka till ett vadande på rosa moln gjorda av sockervadd.