Det Förra Året

Jag måste liksom försöka att summera.
Annars kommer jag vid ett senare tillfälle att ångra mig.

Så..
2011.
Det mesta känns som samma.
Många stunder kändes som deja vu.

Jag vet att jag flera gånger försökte att bli vuxen.
Jag vet att jag någon gång lyckades i några dagar och att jag andra stunder snabbt insåg att jag banne mig är bra som jag är.

Dagarna flöt liksom på.
Inga större kriser under våren.
Aldrig något större, avgörande kaos.
Jag hade ofta en inner peace.

På ett stadigt jobb, med riktiga rutiner, stadiga och fantastiska vänner och i en egen lägenhet.

Mysiga nätter hos Lina när jag behövde det som mest.
Långa promenader med Martin.
Höga skratt med Nellie.
Höga hånskratt med Erik.

Långa nätter hos syster.


Hela januari, februari och mars var jag trött på vintern.
Längtade och suktade efter våren.
Ville ha värme; ville ha ljus.
Jag fick vänta alldeles för länge.
Jag hoppas på ett vädermässigt annorlunda 2012.

Plötsligt kom våren till Kallhäll och till Sundbyberg.
Det blev lättare att gå upp innan sex på morgonen.
Det blev ännu skönare att gå hem redan klockan tre på eftermiddagen.

Sena kvällar hos Fredrik som lämpligt nog bodde nära nog att vara min systers granne.

Sena kvällar även hos Jesper.
En lång bit hemifrån mig, men jag minns att jag alltid tyckte det var värt resan med pendeltåget.

Jag blev dock lättare uttråkad än jag var under vintern.
Jag sökte spänningen på fel ställen, precis som de tidigare åren.
Men ingenting gick verkligt snett. Ingenting gick sönder.
Inte ens jag.

När våren blivit för lång kom längtan efter sommar; längtan efter semester.
Jag ville gå i bara ben med solbränna och solglasögon.
Semester var ett tag det enda vi visste hur att prata om.

Min semester..
Ja.. Aldrig i mitt liv har jag spenderat så mycket i badvatten som denna sommar.
Varje dag.
Varje chans jag fick tog jag.
Stranden vid badet i Kallhäll var min heliga plats.
Bad, sol och kvällar vid klippor.

Lotta och jag drack litervis med vin på min balkong och tjattrade våra halsar torra.
Älskade Kallis.
Lottas och mitt Kallis.

Lottas och mitt Kallis.
Lina och jag och våra kryssningsfartyg som hade slagit oss gula och blå om det inte vore för att Lina är en sådan duktig tjej som höll oss undan alla besvär.

I slutet av juni, alldeles lagom till midsommar försvann mitt mörka hår och blev istället alldeles, alldeles blont. Och så har det fått förbli.
Frisörerna har under hösten rått mig till att låta bli färg, och jag har lyssnat.

Kanske är det den största förändringen under 2011 - att jag har lärt mig att lyssna..

Så kom augusti.
Början av ett helvete som skulle bli längre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Djur på mitt golv.
Djur i mitt tak; i mitt badrum; i mitt kök; i mitt rum.
Äckliga djur överallt.
Många obekväma nätter i andras sängar.
Många underbara nätter i Linas bäddsoffa.

Tidningen gjorde ett reportage om mig. Miljöinspektör på Järfälla Kommun tjatade på min förenings styrelse.
Ingenting hjälpte.
Ingenting hjälpte mig.

Usch och fy.
Jag önskar det inte ens på mina värsta fiender.

Det var nära ett par gånger, men S:t Görans psykakut fick aldrig träffa mig.
Livet var miserabelt men jag höll mig i skinnet.

Året efter…
Fem månader sedan det började.
Djuren finns kvar hos grannarna där allt började.
De finns även kvar hos mig, även om de gömmer sig, och gömmer sig bra.
Ta i trä.
Jag har min egna sanerare som har lovat att komma om han behövs; om jag behöver.

Så kom september.
Sommaren var kvar.
Och jag; jag hittade till känslor jag inte råkat på på flera månader.
Plötsligt bara…fanns de där..
Plötsligt blev jag bara vilse bland fina ord, mitt i allt kackis-kaos.
En del av mig tyckte inte att känslorna hörde hemma där; hos mig. Jag tyckte att de bara gjorde mig förvirrad och var övertygad om att de till slut säkert skulle göra mig ledsen.
Samtidigt som jag tänkte ”men tänk om jag vinner.. Någon gång måste det ju vara min tur..”
Så rent spontant där i mitt mörker tänkte jag att jag måste chansa.
Bara då kan jag ju vinna.

Månaderna har gått. Min älskling, min underbara älskling står fast vid min sida.

“It's you, it's you, it's all for you
Everything I do
I tell you all the time
Heaven is a place on earth with you
Tell me all the things you want to do

It's better than I ever even knew
They say that the world was built for two
Only worth living if somebody is loving you
Baby now you do.”

Jon och Ida.
Ida och Jon.
En perfekt kombination.
Och så kommer det att förbli.

Ingenting når oss. Ingenting kan klå oss.
Kärleken är alldeles för stark.

Resten av våra liv.
Resten av våra gemensamma liv.