Alla Dessa Kläder Och Drömmar

Det har gått en vecka sedan jag senast kände efter.

Jag tror inte att någonting har förändrats.
Men
Jag försöker att inte tänka.


Mamma var med mig förra helgen.
Det var mina och mammas dagar.
Vi gick på stan.
Mamma köpte kläder, jag köpte kläder.

Sen jobbade jag på ett par dagar.
Kände inte; tänkte inte.

Lotta var hos mig i tisdags.
Det var lika mysigt som alltid.
Vi vräkte i oss kladdkaka och pratade.
Jag kände inte efter, jag bara pratade.

Idag har varit min och pappas dag.
Vi har gått på stan.
Pappa köpte kläder, jag köpte kläder.

Åh... Alla dessa kläder.
Jag älskar dem allihop.

Imorgon är det begravning.
Farbror Peter är borta.
Det svider till i hjärtat som vid ett skärsår varje gång jag tar tag i den tanken.
Så jag försöker att inte tänka, och även där, inte heller känna.
Jag ska bara hjälpa.
Jag vill bara hjälpa.
Hjälpa de som faktiskt förstår.


Att sluta tänka, och sluta känna; i alla fall så stenhårt som jag alltid gör; det kanske är tricket för att hålla känslorna i schack och kroppen stabilt.

Åh, stabiliteten, tänk om du vore min vän.
Tänk om jag slapp drömma...