Till Det Som Är Vackert

Jag har sagt det förut, och jag säger det nu igen - det går bra nu.
Det knallar på som vanligt.
Jag är tacksam för det.

Jag är på jobbet lika mycket som vanligt.
Där innan sju, därifrån innan fyra.

Jag sover mindre än jag borde, men av bara positiva anledningar.
Och så länge solen skiner går det bra att vara trött.

Operationen är överstökad.
Jag var rädd för narkosen, och rädd för vad som skulle komma sen.. Så jag tillät mig själv att gråta lite innan, när jag låg där i fula sjukhuskläder, i en hård säng, men jag blev tröstad och lugnad och när jag kom in i operationssalen fick jag ett magiskt medel som fick mina armar att falla ner och mitt huvud att lutas bakåt  och när jag efteråt blev väckt vaknade jag upp, piggare än sjuksköterskorna, så en stund vilostund och sen macka senare kunde jag gå därifrån - stolt över mig själv och lycklig över att jag återigen bevisat att jag klarar allt.

De övriga "problemen" kvarstår ju dock.
De lugna stunderna har inte nått mig än, men det är himla mycket lättare att hantera det som är svårt när tårarna inte är konstant rinnande.

Dessutom är det svårt att vara miserabel och ledsen när det om bara några veckor går att bada i havet igen.
Bada, bada, bada, bada.
Iskallt vatten; varma solstrålar.
Vackert.

Så nu fortsätter vi så här.
Nu går vi bara framåt.
Nu ser vi bara på det som är vackert.
Nu finns vi bara för det som är vackert.

Jag ger mig själv bara till det som är vackert.