Mamma efterfrågade lite text.
Så för att göra henne glad, för att tömma mig själv på några ord, och efter att ha inspirerats av Ane Brun gör jag det här.
Ane Brun som för övrigt var fantastisk och så vacker på scenen när vi såg henne på Way Out West.
Precis som under spelningarna med Miike Snow, Laleh, Bon Iver, Florence and the Machine och alla de andra stod jag nedanför med inget annat än beundran i min blick.
Mina dansanta fötter stegade till varje takt; varje trumslag och jag upptäckte gång på gång att jag banne mig aldrig är så lycklig som när jag står nedanför en scen.
Göteborg var god mot mig och min syster.
Solen sken varje dag. Ett par timmar kom det regn. Då fick vi köpa gummistövlar och regnjacka och kunde sedan plaska inne på festivalområdet. Geggiga blev vi. Men det hör till. Även om man bor på hotell.
Inte en enda sekund längtade jag hem.
Inte i ett enda andetag ville jag andas in annan luft än den Göteborska.
Och den dag då Martin kom och hälsade på, och vi gick på restaurang och sen flera timmar i gräset bland myror, cider och öl - det var the good life.
Och tillsammans med minnena lever jag det vidare.
Nu lider sommaren mot sitt slut.
Min har varit helt fantastisk.
Knappt nå bad. Inte så mycket sol som jag hade önskat.
Men vad gör det..
Norge var vackert.
Jag sov rätt mycket på våra bussresor, och de stunder jag var vaken tänkte jag lite smått förälskade tankar om våran busschaufför.
Det var en mysig och trevlig resa, och nej; den hade inte kunnat vara bättre.
En annan helg var småkusinerna som aldrig kommer bli lika stora som mig och hälsade på.
Vi hade flera underbara dagar i stan.
Och om jag hade kunnat hade jag behållit dom här för evigt.
Men det kommer, det kommer!
Fanny vill; jag vet att hon vill.
Men nu.
En höst väntar.
En 25-årsdag.
Den dagen tänker jag inte vara hemma.
Jag har även planer att besöka en tandläkare.
I sista minuten.
Innan försäkringen går ut för att jag blir för gammal; det vill säga fyller 25.
Tänka sig.
Lilla Ida blir stor. Igen. Och sen igen. Och igen.
Men det betyder som vanligt ingenting.
Två siffror på ett papper som lika gärna skulle kunna läggas i papperskorgen.
Jag tar det lugnt på jobbet. Hela hösten.
Här gås det inte in i någon vägg. Sådant är onödigt när ingen förväntar sig det ifrån mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar