Lilla Ida Blir Stor

Dagen då lilla Ida bestämde sig för att det var dags att växa upp.

Tisdag. Nästan i mitten på januari. I ett år som börjat precis som vilket som helst, med en rejält smärtsam bakfylla och en grov ångest över allt som hänt kvällen innan.
Men nu är det slut på sådant beteende. Nu ska uppförandet ändras.
Inget mer motvilligt gående ifrån krogen, jag ska gå när jag tycker att jag ska gå.


Dagen då lilla Ida bestämde sig för att bli vuxen.
Idag. Nästan i mitten av januari 2011.
Lite mer än 23 år gammal.

Inget mera gnäll över små och onödiga ting, små personer. Inget mera ”åh, jag orkar inte diska, jag orkar inte gå med soporna, åh, vad livet suger…kan inte någon komma och förenkla för mig, kan inte någon komma och lyfta upp min arm och sträcka ut den så att jag når tv-dosan”.

Jag orkar inte vänta, jag hämtar den själv.

För mig egen skull.
Inte någon annans.
Jag växer upp för mig, så att jag ska orka; orka med mig själv och så att jag ska visa mig själv att jag kan; att jag inte står stilla, för det gör inte tiden.

Jag kan ha fått ett råd, och någon gång är det väl dags för även mig att lyssna till sådana, för det är väl sånt man gör när man är vuxen?
Jag kan ha tagit till mig, och tänkt att, men du.. Du har nog banne mig rätt.


Att vara vuxen är att tänka långsiktigt. Inte tänka på pensionen.. Men att tänka, om jag tar ett glas vin till ikväll kommer jag att vara trött imorgon, och då kommer jag vara sur när jag vaknar och bli ledsen på jobbet, och gnälla över allt som händer och alla kommer att tycka att jag är alldeles för negativ, och jag kommer att försöka skratta bort det, för min egen skull.. Men jag kommer fortfarande att vara irriterad när jag kommer hem, och slänga mig på sängen, koppla av genom att leka med bollar på min moderna mobiltelefon. När jag tröttnat kommer jag att ringa mamma och gnälla över dagen, jag kommer att hoppas på att hon ska säga att hon kan rädda mig ifrån tristessen och förändra mitt liv, eller åtminstone säga exakt hur jag ska göra för att förändra det själv.
När hon säger något jag inte vill höra, istället för att säga de ord hon vet att jag vill att hon ska säga, kommer jag att säga god natt och istället söka råd ifrån någonting annat, som jag inte vet vad det är.
Det blir en sen kväll igen och jag vaknar upp till nästa dag på samma sätt, också går det runt, runt, precis som hjulen på bussen. . .
Jag får liksom se till att inte glömma att det finns morgondagar i det vuxna livet och att morgondagen i det vuxna livet där man bor i en bostadsrätt, pensionsparar och storhandlar blir precis det jag gör den till.

Så från och med idag.
Jag ska börja samla vuxenpoäng. I en ask. För min egen skull.
För det behöver inte innebära att jag slutar att skratta och att jag slutar att vara rolig, det betyder bara att jag inser att jag ska leva ett tag och att ingen annan utom jag måste torka upp när jag spillt på golvet.

Lilla Ida blir stor och går till gymmet istället för att äta en godisbit.
Hon lagar kyckling med ris istället för att äta fryst pizza.
Hon sparar pengar även fast hon vet att en ny klänning skulle förgylla morgondagen.

Hon äter en banan istället för att röka en cigarett?

Nu är det på riktigt.
Och det är mer än ett nyårslöfte, för någon gång är det dags, och inget tillfälle är så bra som det som är nu.