Förtvivlan

Jag har pratat med Anticimex. Dom skickar en tekniker. På torsdag.
Hur jag ska stå ut i världens äckligaste lägenhet till dess är ett mysterium..
Jag skulle för visso kunna vara kvar här på kontoret, i alla evighet, men av någon märklig anledning längtar jag hem, hem till min ohyra.
Jag kräks inombords när jag tänker på det.

Och jag har fällt onödiga och förtvivlade men ack så behövliga tårar även idag.
Jag vet liksom inte annat.
Jag känner inte till andra lösningar än att gråta och må uselt tills det onda och svåra gått över.

Jag vill hem och lägga mig under täcket.
Och inte vakna, förrän det onda, svåra och äckliga gått över.

Fy faan.
Varför jag, varför!?
Det är väl knappast för att jag förtjänar det?

Miserabla liv.
Varför måste du krångla och stöka hela tiden?
Och insisterar du på att vålla besvär, varför måste hela min värld varje gång gå under?

Det är väl knappast jag som överdriver?

Jag vill vara som de jag berättar för som svarar att ”ja men nu löser det ju sig. Oroa dig inte”.
Jag vill vara som er. Ni anar inte hur mycket jag önskar.

Jag förstår de som skrattar. Jag säger inte att jag ser det komiska i situationerna. Men jag förstår.
Gällde dom skulle de dock reagera annorlunda.
Gällde det dom skulle jag gråta, vara förtvivlad, för deras skull.


Jag fortsätter att rysa av äcklan.
Men längtar fortfarande hem.
Hemma får jag i alla fall vara ifred, tillsammans med min ohyra.