Varför sova...

.....när man kan vara vaken...

Varför leva lycklig i alla sina dagar när man kan leva olyckligt..

Näe, så farligt är det inte, inte ikväll.

Jag vill somna och vakna upp till fredagen.

Istället för att sitta här, efter att ha sett två filmer; vara så trött i ögonen så att de svider, men inte ha ro nog att bara...lägga mig ner...

Motherfucker.

Vad ska jag göra med mig själv...

Varför sova...

När man kan ligga vaken och vrida sig i sängen med fullt av ångest i magen...

Varenda kväll.

Ett Steg I Taget

Vågar jag erkänna? (eller är det när jag erkänner som botten kommer närmare igen?)
Jag provar.
Jag erkänner.
Jag mår lite bättre, igen. Jag är lite stabilare, igen.

Pärlplattor som terapi kanske är det rätta tricket…

 Eller är det tiden som läkt såren?

Är det den högre dosen av mediciner?

Är det solen? Eller är det bara ett tillfälligt rus?

Som en fylla som snart går över och leder till bakfylla?

Jag borde inte fundera, men kan inte låta bli.

Det blir så när man är van att falla till marken. Man är mycket, mycket mer försiktig när man går.
Man tittar ned vid varje steg, allt för att undvika att snubbla på en vägbula.
Vissa stunder kan man till och med ses som paranoid.
De stunderna vågar man knappt sätta foten i backen på grund av rädsla för att trampa snett.
Den rädslan sitter i ett långt tag trots att man rest sig upp igen.

Än är det inte över.
Hur gärna jag vill att det ska vara.

På fredag säger Martin adjö.
Med den största fest Sundbyberg skådat sedan vi firade sista april 2010 i min lägenhet ovanför pendeltåget.

Hej då min fina, fina vän.

Jag väntar mig många tårar…

På måndag åker jag tillsammans med Lotta till Uppsala där vi möter upp lilla syster. En hel dag utomhus.
En kort natt på ett hotellrum.
En dag efter med tung huvudvärk.
Gissar jag.
Men i alla fall dagar att rejält längta efter.

Jag tar det försiktigt.
Ett steg i taget.
Tittar ner på marken men inte som besatt.
Jag tar mina mediciner; använder dem som kryckor.
Jag låter dagarna gå.
En dag i taget.
Hoppas att tiden fortsätter att plåstra om.
För det lär jag behöva.

Vila

Jag ska vila.
Halva tiden; halva dagarna.
Jag behöver det.
Inte ens de riktigt kunniga ifrågasätter det.

Så jag kommer framöver att befinna mig mindre på jobbet och mer hemma.
Jag kommer att hinna sova så mycket jag behöver.
Jag kommer att hinna få mer frisk luft i lungorna så att jag om nätterna sover bättre.

Nu sover jag helt värdelöst.
Jag vrider mig typ trettio varv innan jag hittar avslappningen. Och jag vaknar och tittar på klockan flera gånger.
När jag tittat färdigt på klockan och sett att jag faktiskt får somna om, är jag rädd att inte vakna förrän alldeles för många timmar senare.
Men så vaknar jag, i tid, och kliver upp, utan att vara så där fasligt trött som jag ofta annars är.
Några timmar senare dock, när jag landar hemma, då slår tröttheten mig, som en hammare i huvudet.

Sömnen och jag. Vi kommer aldrig att bli bra vänner.

Vilan och jag, däremot, vi ska nog komma överens.
Bara jag ger det tid.



Jag har sagt det förut, och jag säger det igen..
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två".


Punkt.

Jag Vet Inte Alls

"Semestern" är över.

Jag är hemma igen efter en vecka på rehabilitering med världens vackraste syster.

En vecka hemifrån.
Sen jag kom tillbaka har jag sysselsatt mig med städning och tvättning för att inte hinna känna efter.

Det går bra, än så länge.
Det känns rätt så fint att vara hemma igen.
Även om sängen är tom och kall.


Något säger mig dock…
Inte mycket sömn finns att hämta denna kommande natt.

Jag har tid att passa imorgon, men den är inte farligt tidig och garanterad inte lång.
Så det gör ingenting om jag är trött; så det gör ingenting om jag låter bli att sova.

Kanske jobba.
Kanske orkar.
Vet inte om jag kan.
Vet inte om jag vill.
Vet inte om jag klarar av.

Måste
Ta
Hand
Om
Mig.

Innan jag fortsätter att ta hand om andra.

Samtidigt som jag borde
Göra något annat istället för att bara knarka kexchoklad och tv-serier.

Men jag vet inte om jag kan.
Jag vet inte om jag orkar.


Att ta ett steg i taget är svårt när man har ett liv som långsiktigt sett måste hållas i schack.


Och alla vännerna.
De verkar inte orka mer.
Jag vet att de inte vet vad de ska säga; vad de ska göra, om de ska säga något; om de ska göra något.
Jag vet inte jag heller.
Jag vet bara att jag inte gillar denna tystnad.
Och jag önskar att jag kunde engagera mig mer; visa att jag tycker om.
Men någonting säger stopp.
Inte på grund av rädsla för att verka sårbar.
De vet att jag är. Jag vet att de vet att jag är.
Mer på grund av att jag inte orkar prata mer.
Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Av den enkla anledningen fortsätter jag att knarka.
Kexchoklad och Californication.

Första natten på länge på egna ben.

Jag kör på tills jag stupar.

Oceaner

...och jag minns dig när jag vaknar
som pilar mot min kropp
Här är tystnaden som skär
Här är saknaden som lär.

Och jag minns dig innan sömnen tar mig
små tistlar i mitt bröst
Och jag hoppas att du inte har det bra
Jag vill att du ligger vaken som jag.

Här är jag som trotsar alla nätter
Här är jag som mot ödet förklarat krig
Så säg mig vad gör du ikväll?
Luften är tung av allt som aldrig hänt.

Vad är det för andra himlar som du hittat?
Vem är det som tror sig kunna fylla min plats?
Så säg mig sover du inatt?
Luften är full av allt som aldrig sagts.

Men jag sitter vid fönstret
för att få se livet fladdra förbi.

Väck mig, släck mig
Har du en gång släppt in mig är det där jag blir kvar
Väck mig, släck mig
Du kan slåss och kan låtsas att du har ett val.

Vem är du att bestämma dessa murar?
Vad gör egentligen en popsång hit eller dit?
Jag räknar dagarna som skåror i min vägg
Jag räknar avstånden i millimeter betong.

Vad är det som gjort dig så ointaglig?
Vem är du som från mig förklarat dig fri? 

Jag såg framtiden i stjärnorna inatt
Små korn av ljus i oceaner av svart.

Hopplös Och Hoppfull

Livet går vidare.
Jag kämpar på.

Eller... ..tiden går i alla fall.

Ny läkare.
Viktigt läkarbesök på Odenplan.
Sjukskriven från jobbet. Självmant.

Äsch.
Allt egentligen smågrejer.

Jag kämpar vidare.

En dag i taget.

Påsken är här.
Gävle tar hand om mig.

Mitt första-april-skämt var att jag skulle flytta tillbaka hit.
Några gick på det, några gjorde det inte.
Jag vet att jag inte vill, fastän jag ibland inte kan låta bli att tänka….”om…tänk om jag skulle”…
Jag skulle ha närmare till Cissis soffa, och närmare till mammas och pappas sovrum.
Jag skulle ha närmare till de enda få riktiga tryggheterna kvar; de jag vet aldrig lämnar min sida.

Men nej.
Har man tagit ett sådant stort steg som jag har gjort backar man gärna inte.
Så planen är att stanna där jag är.
Oavsett vad.
En vecka här, här och där, det skadar ingen.
När jag behöver det.
Tågresan tar inte ens två timmar.


Inom parantes kan jag säga..
…det svider som faan.
Jag har ont som faan.
Alla lämnar, har jag känslan av.
Alla försvinner.

Jag försöker se framåt.
Jag försöker leva av allt som är positivt.

Synerna av framtiden är dock skev.
Och grå.
Det som är positivt förändras till det som är negativt med endast en blinkning av ögonen.

Men vad kan jag göra åt det; förutom det jag redan gjort.

Av alla sätt att vara hopplös på samma gång som hoppfull.

Det är där jag är.
Just nu.