Ett Steg I Taget

Vågar jag erkänna? (eller är det när jag erkänner som botten kommer närmare igen?)
Jag provar.
Jag erkänner.
Jag mår lite bättre, igen. Jag är lite stabilare, igen.

Pärlplattor som terapi kanske är det rätta tricket…

 Eller är det tiden som läkt såren?

Är det den högre dosen av mediciner?

Är det solen? Eller är det bara ett tillfälligt rus?

Som en fylla som snart går över och leder till bakfylla?

Jag borde inte fundera, men kan inte låta bli.

Det blir så när man är van att falla till marken. Man är mycket, mycket mer försiktig när man går.
Man tittar ned vid varje steg, allt för att undvika att snubbla på en vägbula.
Vissa stunder kan man till och med ses som paranoid.
De stunderna vågar man knappt sätta foten i backen på grund av rädsla för att trampa snett.
Den rädslan sitter i ett långt tag trots att man rest sig upp igen.

Än är det inte över.
Hur gärna jag vill att det ska vara.

På fredag säger Martin adjö.
Med den största fest Sundbyberg skådat sedan vi firade sista april 2010 i min lägenhet ovanför pendeltåget.

Hej då min fina, fina vän.

Jag väntar mig många tårar…

På måndag åker jag tillsammans med Lotta till Uppsala där vi möter upp lilla syster. En hel dag utomhus.
En kort natt på ett hotellrum.
En dag efter med tung huvudvärk.
Gissar jag.
Men i alla fall dagar att rejält längta efter.

Jag tar det försiktigt.
Ett steg i taget.
Tittar ner på marken men inte som besatt.
Jag tar mina mediciner; använder dem som kryckor.
Jag låter dagarna gå.
En dag i taget.
Hoppas att tiden fortsätter att plåstra om.
För det lär jag behöva.