Hopplös Och Hoppfull

Livet går vidare.
Jag kämpar på.

Eller... ..tiden går i alla fall.

Ny läkare.
Viktigt läkarbesök på Odenplan.
Sjukskriven från jobbet. Självmant.

Äsch.
Allt egentligen smågrejer.

Jag kämpar vidare.

En dag i taget.

Påsken är här.
Gävle tar hand om mig.

Mitt första-april-skämt var att jag skulle flytta tillbaka hit.
Några gick på det, några gjorde det inte.
Jag vet att jag inte vill, fastän jag ibland inte kan låta bli att tänka….”om…tänk om jag skulle”…
Jag skulle ha närmare till Cissis soffa, och närmare till mammas och pappas sovrum.
Jag skulle ha närmare till de enda få riktiga tryggheterna kvar; de jag vet aldrig lämnar min sida.

Men nej.
Har man tagit ett sådant stort steg som jag har gjort backar man gärna inte.
Så planen är att stanna där jag är.
Oavsett vad.
En vecka här, här och där, det skadar ingen.
När jag behöver det.
Tågresan tar inte ens två timmar.


Inom parantes kan jag säga..
…det svider som faan.
Jag har ont som faan.
Alla lämnar, har jag känslan av.
Alla försvinner.

Jag försöker se framåt.
Jag försöker leva av allt som är positivt.

Synerna av framtiden är dock skev.
Och grå.
Det som är positivt förändras till det som är negativt med endast en blinkning av ögonen.

Men vad kan jag göra åt det; förutom det jag redan gjort.

Av alla sätt att vara hopplös på samma gång som hoppfull.

Det är där jag är.
Just nu.