På Drift (Na Na Na Na Na Na Na Na)

I Annexets bar nu.
Ett glas vitt i handen.
Kent spelas ur högtalarna.
Jocke sjunger om att kungen är död.
Snart står dom framför mig på scenen.
Lyckan är obehagligt påtaglig.
Jag älskar.

När Ljuset Släcks Ska Jag Vara Med

Jag försöker att härda ut.
Jag äter mina chips, låter Kent ljuda ur högtalarna men det är knappt jag står ut.
Jag längtar.
Läser Twittermess från dom som är där nu, dom som nu njuter som jag får göra imorgon.
Det blir stort, det blir mycket stort och jag kommer att vandra därifrån förgylld på magiska steg.

Ser Du Framtiden, Ser Du Hur Inget Växer, Inget Lever Men Ingen Dör..

Torsdagen var annorlunda.
Natten till den dagen sov jag som jag inte gjort på flera månader.
Jag vaknade upp lättad och stärkt, snodde energi ifrån ett kraftverk och städade hela min lägenhet, noggrant dessutom.
Sedan tog jag mig till jobbet, visade upp mitt intyg och sa ett mindre hej då till mina älskade små.
Jag vet att jag kommer att sakna.
Jag vet att jag kommer att längta, en del av mig önskar dock att jag slapp.
En stor del av mig önskar såklart att allt såg annorlunda ut.
Jag önskar jag vore stark och kunde bygga något vackert som krossar allt.
Men jag gör fortfarande allt jag kan, än har jag inte gett upp.
Och jag får den hjälp jag behöver för att lösa allt, från alla håll.
Jag kommer med säkerhet att lära mig mer av honom än jag kunnat lära mig av alla böcker i världen.
Jag är glad att han lyssnar, och att han förstår.
Och att han svarar när jag talar.

Men även om det aldrig blir gravallvarligt när vi pratar så känns det i själen och i musklerna när jag går därifrån.
Erkännandet är det som smärtar.
Jag gör fel, väldigt ofta, och ska nu lära mig hur att göra rätt.
Det krävs att jag gör förändringar.
Det krävs att jag anstränger mig, och kämpar, tills jag stupar.
För ingen förmildrande omständighet
gör ansvaret till någon annans än mitt.

Jag stupade när makaronerna brändes i kastrullen igår.
Jag stupade när besvikelsen tidigare ikväll blev alldeles för stor.
Men jag tog mig upp och igår var det till och med jag som bestämde mat att äta.
Jag tog över.
Det kallas för framsteg.
Det har vi kommit överens om.

På söndag kväll står Joakim framför mig på scenen.
På söndag kväll jag att stå nedanför scenen, innehållsrik och glad.
Till den stunden överlever jag med hjälp av syster som sällskap i min soffa.

Leave Me Here

Sexton dagars sjukskrivning och en hel del tabletter.
Jag är rik på ingenting.

Under dessa dagar ska jag sova, läsa, andas..
Och bara vara...

KENT (Ett Tidsfördriv Att Dö För)

I flera månader har jag väntat, hoppats, önskat.
Nu har det hänt!
Biljetter har dykt upp och jag och syster har nu varsin biljett till Kent´s (med all säkerhet) magnifika spelning på Annexet på söndag!
Det kommer att smaka som himmelska droger!

When It Comes To This

Tidigare har materiella ting alltid gjort mig lycklig.
De små stunderna har gjort mina dagar.
De små stunderna upplevs inte längre och de små inköp är obetydliga och tar bara plats.
Ny frisyr gör ingen skillnad. Ny parfym spelar heller ingen roll, den tar mest bara plats.

Efter burriton med Caroline fick jag sällskap hemma och vi såg en film. När det var tid för mig att sova blev det en omöjlighet för mig att slappna av, trots att jag stunden innan varit så trött att jag nästan somnade sittandes.

När det kommer till kritan spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag gör, hur mycket jag kämpar; det blir bara inte bättre.
Världen vägrar stå på min sida och vägrar hjälpa mig att förenkla.

En dag till hemma tänker jag.
Imorgon är det onsdag och då ska jag ta mig till jobbet.
Onsdagar är alltid bättre dagar än tisdagar.

Med Livet Som Insats

Fick ingen sömn förrän solen steg upp.
Ungefär som att jag inte vågade somna med rädsla för att mörkret skulle kidnappa mig till sig om jag slappnade av.
Så jag höll mig vaken tills ljuset störde mina trötta ögon. Då gav jag med mig.

Gårdagen var ett liv i ett tjockt, rökmoln.
Jag var dåsig och matt. Hörde inget, såg inget, märkte inte ens av att jag var här.
Allt syntes bara på långt avstånd och ork var omöjlig att nå, oavsett längd på armar.
Av extrem och outhärdlig trötthet är jag därför hemma från jobbet idag, igen.
Jag är trött på detta nu... Det är därför jag många gånger så gärna vill ge upp fullständigt, men så slår det mig; ge upp för några riktigt pissiga, helvetiska dagar; är det värt det?
Så jag tar mig ut idag.
Ska få en frisör att dona med mitt hår.
Kanske gör det att det blir bättre...
Kanske känns det bra efteråt, kanske håller det i sig..


Jag spelar konstant med livet som enda insats.
Om jag förlorar förlorar jag allt och mig själv.
Men för att kunna vinna måste jag ju våga.
Jag satsar lite till, en bit i taget.
Det får gå som det går. Om jag faller vet jag i alla fall att jag innan fallet använt all styrka jag hade för orka hålla kvar...
Faller jag så faller jag.
Står jag kvar så står jag starkt.
Med livet som fortsatt enda insats.
Kampen går vidare.

Må Bra

Bästa Lerneby sjunger högt för mig.
Jag lyssnar och nynnar sedan vidare för mig själv.
Till mig själv.


Ditt liv var lika vackert som en skål utav kristall
och du tog den och du drämde den i backen
Nu har jag bara skärvor
igen ritning, ingen mall
och ibland så undrar jag om detta är tacken
Vår väg var lika rak som en extrem ideologi
Nu är jag förvirrad
och jag driver
mellan det som varit och det jag lever i
Det är därför som jag skriver

Men jag vill inte göra dig illa
Du ska inte va nånstans du inte vill va
Jag ska inte bråka
Jag ska vara stilla
för allt jag vill är du ska må bra

Du skapar dina grunder efter saker som du gjort
och tillsammans har vi valt våra stigar
Men allting har gått sönder och har gått sönder fort
och nu finns bara vägen dit ner där dom krigar

Och jag vill inte göra dig illa
Du ska inte va nånstans du inte vill va
Såväl som i det stora
som det lilla
Vill jag bara att du ska må bra
Jag vill bara att du ska må bra

Och jag sitter i en ring med ark av papper
och cirkeln runt om kring mig lyser vit
Och det är inte lätt att vara tapper
I synnerhet om allt man gjort har blivit till skit
Om allt man har stått för har blivit till skit

Och jag kommer aldrig att göra dig illa
Men jag kommer alltid hoppas på en dag
då vi säger ”låt oss återvända stilla och hitta det som en gång gjorde oss bra
och hitta det som en gång gjorde oss så bra”
Du och jag.

På Väg Ifrån

Jag skrek.
Jag grät.
Allt värkte. Min kropp vek sig och i mitt huvud slogs någon med en hammare.
Jag är så glad att jag hade dom vid min sida. Finns inga ord som tillräckligt kan beskriva.

Allt var bra. Vi skrattade, vi mös, vi hade trevligt, precis som vi alltid har.
Plötsligt vände det. En efter en valde att gå hem och jag blev rädd.
Rädslan gav mig panikångest. Osäkerheten ledde till tårar.
Vi frös när vi stod mitt på Medborgarplatsen och otåligt väntade ut mina tårar. De tog aldrig slut.
Joel torkade undan med en näsduk så fort han såg att en tår slank ut, han försökte hålla mig varm. Stackars Jenny frös och Caroline försökte hjälpa mig att få andetagen i takt.
Det tog aldrig slut.
Jag fick istället ge efter och följde med Caroline hem och somnade efter en lång stund tryggt i hennes bäddsoffa.

Dagen har varit som att vara kvarlevande i en mardröm.
Minnena från gårdagen känns osannolika och jag är fortfarande säker på att jag inte vill vara med längre.
Det går inte.
Jag vill vara på väg härifrån.
Jag vill inte vara kvar.
Jag orkar inte mer.

Träff Nummer Två (Fredag, Jag Gillar Inte Dig)

Andra träffen med psykologen i morse.
Det var inte det att något flöt upp till ytan, inget han sa gjorde mig svag, men när jag gick ner därifrån för att ta en nypa luft kunde jag inte längre stå rakt på mina ben.
Ingen energi i någon muskel fanns att hämta. Jag andades en stund men ingenting hjälpte.
Så jag gick upp till jobbet, hämtade min matlåda, grät en stund och gick sen hem.
Det gick inte längre än till fredag förmiddag.
Jag orkade inte längre något mer.

Jag somnade vid tolv och vaknade två och en halvtimme senare.
Känslan jag hade när jag vaknade var tung. Det var som att jag vaknade upp ifrån den värsta mardrömmen någonsin, som att varje demon besökt mig under den sovande stunden. Och som att mardrömmen hade varat i månader. Jag hann fundera om någon slunkit ner tio sömntabletter i det saftglas jag drack innan jag lade mig.


Jag avskyr denna fredagen men kommer att trotsa de oskrivna lagarna den verkar ha bestämt för mig och ta en dusch och sedan åka hem till Caroline.
Tydligen blir det kalas...