Med Livet Som Insats

Fick ingen sömn förrän solen steg upp.
Ungefär som att jag inte vågade somna med rädsla för att mörkret skulle kidnappa mig till sig om jag slappnade av.
Så jag höll mig vaken tills ljuset störde mina trötta ögon. Då gav jag med mig.

Gårdagen var ett liv i ett tjockt, rökmoln.
Jag var dåsig och matt. Hörde inget, såg inget, märkte inte ens av att jag var här.
Allt syntes bara på långt avstånd och ork var omöjlig att nå, oavsett längd på armar.
Av extrem och outhärdlig trötthet är jag därför hemma från jobbet idag, igen.
Jag är trött på detta nu... Det är därför jag många gånger så gärna vill ge upp fullständigt, men så slår det mig; ge upp för några riktigt pissiga, helvetiska dagar; är det värt det?
Så jag tar mig ut idag.
Ska få en frisör att dona med mitt hår.
Kanske gör det att det blir bättre...
Kanske känns det bra efteråt, kanske håller det i sig..


Jag spelar konstant med livet som enda insats.
Om jag förlorar förlorar jag allt och mig själv.
Men för att kunna vinna måste jag ju våga.
Jag satsar lite till, en bit i taget.
Det får gå som det går. Om jag faller vet jag i alla fall att jag innan fallet använt all styrka jag hade för orka hålla kvar...
Faller jag så faller jag.
Står jag kvar så står jag starkt.
Med livet som fortsatt enda insats.
Kampen går vidare.