På Väg Ifrån

Jag skrek.
Jag grät.
Allt värkte. Min kropp vek sig och i mitt huvud slogs någon med en hammare.
Jag är så glad att jag hade dom vid min sida. Finns inga ord som tillräckligt kan beskriva.

Allt var bra. Vi skrattade, vi mös, vi hade trevligt, precis som vi alltid har.
Plötsligt vände det. En efter en valde att gå hem och jag blev rädd.
Rädslan gav mig panikångest. Osäkerheten ledde till tårar.
Vi frös när vi stod mitt på Medborgarplatsen och otåligt väntade ut mina tårar. De tog aldrig slut.
Joel torkade undan med en näsduk så fort han såg att en tår slank ut, han försökte hålla mig varm. Stackars Jenny frös och Caroline försökte hjälpa mig att få andetagen i takt.
Det tog aldrig slut.
Jag fick istället ge efter och följde med Caroline hem och somnade efter en lång stund tryggt i hennes bäddsoffa.

Dagen har varit som att vara kvarlevande i en mardröm.
Minnena från gårdagen känns osannolika och jag är fortfarande säker på att jag inte vill vara med längre.
Det går inte.
Jag vill vara på väg härifrån.
Jag vill inte vara kvar.
Jag orkar inte mer.