Ser Du Framtiden, Ser Du Hur Inget Växer, Inget Lever Men Ingen Dör..

Torsdagen var annorlunda.
Natten till den dagen sov jag som jag inte gjort på flera månader.
Jag vaknade upp lättad och stärkt, snodde energi ifrån ett kraftverk och städade hela min lägenhet, noggrant dessutom.
Sedan tog jag mig till jobbet, visade upp mitt intyg och sa ett mindre hej då till mina älskade små.
Jag vet att jag kommer att sakna.
Jag vet att jag kommer att längta, en del av mig önskar dock att jag slapp.
En stor del av mig önskar såklart att allt såg annorlunda ut.
Jag önskar jag vore stark och kunde bygga något vackert som krossar allt.
Men jag gör fortfarande allt jag kan, än har jag inte gett upp.
Och jag får den hjälp jag behöver för att lösa allt, från alla håll.
Jag kommer med säkerhet att lära mig mer av honom än jag kunnat lära mig av alla böcker i världen.
Jag är glad att han lyssnar, och att han förstår.
Och att han svarar när jag talar.

Men även om det aldrig blir gravallvarligt när vi pratar så känns det i själen och i musklerna när jag går därifrån.
Erkännandet är det som smärtar.
Jag gör fel, väldigt ofta, och ska nu lära mig hur att göra rätt.
Det krävs att jag gör förändringar.
Det krävs att jag anstränger mig, och kämpar, tills jag stupar.
För ingen förmildrande omständighet
gör ansvaret till någon annans än mitt.

Jag stupade när makaronerna brändes i kastrullen igår.
Jag stupade när besvikelsen tidigare ikväll blev alldeles för stor.
Men jag tog mig upp och igår var det till och med jag som bestämde mat att äta.
Jag tog över.
Det kallas för framsteg.
Det har vi kommit överens om.

På söndag kväll står Joakim framför mig på scenen.
På söndag kväll jag att stå nedanför scenen, innehållsrik och glad.
Till den stunden överlever jag med hjälp av syster som sällskap i min soffa.