Promenad Genom Hela Stan

Jag var gladare när jag vaknade i morse än när jag vaknade igår.
Inga mardrömmar.
Natten till igår drömde jag att jag skulle lämna mamma, pappa och lilla syrran efter en hel och underbar helg. Jag vill inte åka. Jag vill inte lämna. Så jag grät och jag grät, tills jag vaknade av väckarklockan.
Men i morse. Då banne mig var det annorlunda. Troligen för att det inte var mer än en halv arbetsdag som väntade…

Efter den halva dagen hade jag tänkt att jag och Martin skulle ta oss till Fridhemsplan (första gången vi reste med tunnelbana tillsammans, så redan när vi klev på den var det lite episkt över det hela), jag hade sen tänkt att vi skulle gå till Karlberg, ta pendeltåget därifrån och sen vara hemma, i varsin tokvarm lägenhet.
Little did I know..

Så fort vi var färdiga på Fridhemsplan kom vi tillsammans fram till att vi för dagen inte var färdiga alls.
Vi gick mot St. Eriksplan.
Inte heller efter den promenaden var vi nöjda.
Så vi svängde höger och var därmed på väg mot Odenplan.
Vi gick förbi Systembolaget på Odenplan. Dit ville jag. Men dit fick jag inte gå.
Istället fick jag höra att det skulle dyka upp fler Systembolag innan vi var färdiga för dagen.
Jag var orolig att bli utan men bestämde mig för att lita på Martin.
Det blir alltid bra när han leder.
När vi passerat Odenplan och han hade fått vinkat åt några flak med studenter på, hittade vi kebab någonstans längs Sveavägen. Jag var inte speciellt hungrig, men jag åt ändå, och det var gott ändå.
Vi passerade ännu ett Systembolag och sa till varann ”nä men se där, ännu ett, men inget vi ska besöka”.¨
Vi hamnade sen på Drottninggatan där vi började leta efter hak att svepa en öl på.
Vi var svettiga, trötta, varma. Vid vissa sekunder var jag till och med svimfärdig. Men vi gick Drottninggatan ner, trängdes med turister ända till vi kom till Gamla Stan då vi gav in för ölen (oavsett pris).
En tjurig bartender välkomnade oss (inte) med taskig attityd, så dricks fick hon bli utan.
Efter ölen gick vi tillbaka till Centralen. På vägen besökte vi ett nästan nytt Systembolag, äntligen tänkte jag då, även om jag egentligen aldrig trott att han skulle missunna mig ett besök. En bit senare gick vi förbi Björn Hellberg. Proffset från På Spåret. Vi kunde så klart inte låta bli att hälsa.
När vi gick därifrån var jag starstruck. Jag skuttade, skrattade, gick snett, gick fel men till slut kom vi till tåget.
Jag var svettig och varm och med skavsår på båda mina fötter.
Jag viftade för fullt med ett lock till en av de matlådor jag hade i min väska för att åtminstone få ett uns av vind.
En halvtimme senare klev jag av tåget.
Hemma väntade duschen och kexchoklad. Efter duschen såg jag att sängen såg på mig med suktande kuddar, så jag lade mig, och har varit där sedan dess.
Och trots bränna på vader, skavsår på fötter och ännu mera rödbränd rygg och knallröda axlar – fan vad vi gjorde denna dag bra.
Martin, Martin, världens bästa Martin.
Jag ser hellre att hela världen brinner upp innan jag ser honom lämna Kungsängen.