Fruktansvärda Stunder, Lyckliga Stunder

Jag måste ha någonstans att göra av alla dessa tårar.
Det känns som att de faller i onödan, som att jag är ensam i min närhet att fälla dem.
Som att jag är den enda i min närhet som tar mig tid för omtanke.

Jag lider med Norge.
Det svider i mitt hjärta och min själ.
När jag ser bild på jäveln, som en överlevande kallar honom i den text hon skrivit om den fruktansvärda kvällen på Utöya den 22 juli 2011; när jag ser bild på jäveln vill jag bara kräkas.
Över hela honom. Runt hela honom.
Jag vill slå med piska, knytnävar. Jag vill att han ska lida.
Jag vill att han ska vara skrämd. Jag vill att han ska frukta sitt liv.
Jag vill att han ska få känna det lidande han orsakat så många.

Gång på gång dyker det upp bilder i mitt huvud där jag ser honom stående över människor, människor som var vid liv innan han kom.
I mina bilder ser han in i deras ögon, tar sitt vapen, skjuter, och tar därmed deras liv ifrån dem.

Fruktansvärda stunder när dom är som värst.

Jag önskar jag fick chansen att hålla om alla de som på något sätt drabbats av denna attack.
Jag önskar jag fick älska dem livet ut.

Mer än att sända alla de drabbade mina vackraste av tankar kan jag tyvärr inte göra.
Jag försöker att låta bli att läsa. Jag är trött på att gråta. Men det går inte att sluta.
Jag vill veta allt.
Inte för att försöka förstå, för i den stunden vi förstår – i den stunden har han vunnit, utan mer för att bara kunna inse; inse vad som egentligen hänt, och försöka komma på hur istället v i ska vinna, varenda gång framöver.

Världen är kall.
Världen behöver mer kärlek.
Jag börjar med att ge med mig av allt mitt.
För många bäckar små . . .


Jämfört med ovanstående spelar ingenting annat egentligen någon roll.
Men livet måste fortsätta.

Jag var på jobbet i tolv timmar idag. Men det var självvalt och jag kan för det inte beskylla någon annan än mig själv.
Men vad gör man inte för några extra hundralappar. . .

Mamma och syster kommer hit imorgon.
Och de stannar ända till söndag.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag längtar, och hur glad jag är att det bara är en tidig morgon kvar, innan de kommer, och innan jag har semester i två dagar, för att på den tredje dagen, som är lördag, gå tillbaka till jobbet och skramla ihop ytterligare några hundralappar… Hundralappar som jag förhoppningsvis slänger bort på kvällar tillsammans med Lotta och vin.
Som i lördags då vi först myste på min balkong och sedan for till Sundbyberg för att där spilla vin, tappa mobiltelefoner i golvet, flörta med alla möjliga typer av personer och till sist sätta oss i en taxi hem.
Lotta i framsätet, vägledande. Jag i baksätet, med huvudet tungt vilande mot fönsterrutan.

Stunder som den är lyckliga stunder när dom är som allra lyckligast.