Singing From The Grave

Att vara vaken i tjugotvå timmar, efter en arbetsvecka. . . . . .nej, det är ingenting jag rekommenderar.
Men…jag kunde inte låta bli.
Idag var en sådan dag. Ikväll var en sådan kväll.
Serien jag laddat hem var alldeles för bra för att jag skulle kunna stänga av. Så tio avsnitt av den, i sträck – det blev min fredag.
Till sista avsnittet grät jag, inga floder men det fanns att torka när eftertexterna visades.
Så ja, jag är oerhört trött nu. Men vem har sagt att jag kan sova enbart för att jag är trött!?!

Jag har en ny vitklädd vän som står fastlåst och inlåst i vårt cykelrum.
Hon (eller är det en han? Har cyklar ens kön?) invigdes direkt utanför affären. Från Bromma till Sundbyberg. Hon (han? Återigen…) fick till och med åka pendeltåg, under sin första dag i livet. Och det är en fin cykel. Det är en cykel jag garanterar jag kommer att trivas med.
Jag vill ta med henne/honom ut imorgon igen, men jag vet inte var jag ska ta henne/honom, eller var jag ska låta henne/honom ta mig…
Ingen plats känns intressant nog för mig att delge och offra min lördag för, fast…det är antingen cykla eller tvätta och städa.. Jag lutar åt alternativet med cykeln så som cykeln lutar mot väggen i cykelrummet – stadigt.

Nu kommer solen snart.
Och jag har inte ens somnat.
Det är nästan som om jag har semester.
Men det har jag inte, än.. Jag kör på en och en halv vecka till innan jag får min nästa långa helg.


Singing from the grave…
Det är exakt vad jag gör när jag är så här trött men ändå inte kan låta bli att läsa nyheter på nätet, lyssna till min musik och nynna till.

Men ingen har väl sagt att man inte kan le bara för att man inombords sover...