Det Här Är Vad Det Hela Handlar Om

Ett vårrus senare är jag trött i mitt huvud och trött i mina ben.
Men så glad.
Inga bättre vänner hade kunnat hållaa mig sällskap.
Ingen bättre Sofie hade kunnat hoppa runt, ingen bättre Sara hade kunnat fota kossorna, och ingen bättre Lina kommer någonsin att kunna existera.

Medaljen hänger nu på hörnet av min bokhylla, men, jag har varit stoltare över annat.
Den är dock lila, vilket gör att den passar inredningen väldigt väl. Den får hänga där tills den ramlar ner på golvet, sen kommer jag troligtvis att slänga den.

Utöver vårruset har jag svårt att beskriva vad som händer.
Jag sover ju, vaknar, umgås; till och med tillsammans med nya människor; något jag aldrig mer trodde jag skulle vara redo för.
Men vad ska jag göra.
Jag kan inte vänta på något jag inte säkert vet kommer att ske.


Bara det som är vackert.
Det är därför jag försöker låta bli att tänka, på allt som är fult.

Stunder som när Lotta letar ihjäl sig efter sin bilnyckel och senare hittar den i tändlåset i bilen är mycket nyttigare att tänka på.
Sådana minnen får en att leva längre.

Försöker låta bli att tänka.
Ägnar tiden åt alla de fina; de som förtjänar; de som bryr sig.

För jag har så mycket kärlek att ge och måste hela tiden ha någonting att lägga den på.
Annars exploderar jag.


Nu är jag trött och kissnödig.
Den stora frågan är... ...kommer jag att somna eller kissa först....!?!

Till Det Som Är Vackert

Jag har sagt det förut, och jag säger det nu igen - det går bra nu.
Det knallar på som vanligt.
Jag är tacksam för det.

Jag är på jobbet lika mycket som vanligt.
Där innan sju, därifrån innan fyra.

Jag sover mindre än jag borde, men av bara positiva anledningar.
Och så länge solen skiner går det bra att vara trött.

Operationen är överstökad.
Jag var rädd för narkosen, och rädd för vad som skulle komma sen.. Så jag tillät mig själv att gråta lite innan, när jag låg där i fula sjukhuskläder, i en hård säng, men jag blev tröstad och lugnad och när jag kom in i operationssalen fick jag ett magiskt medel som fick mina armar att falla ner och mitt huvud att lutas bakåt  och när jag efteråt blev väckt vaknade jag upp, piggare än sjuksköterskorna, så en stund vilostund och sen macka senare kunde jag gå därifrån - stolt över mig själv och lycklig över att jag återigen bevisat att jag klarar allt.

De övriga "problemen" kvarstår ju dock.
De lugna stunderna har inte nått mig än, men det är himla mycket lättare att hantera det som är svårt när tårarna inte är konstant rinnande.

Dessutom är det svårt att vara miserabel och ledsen när det om bara några veckor går att bada i havet igen.
Bada, bada, bada, bada.
Iskallt vatten; varma solstrålar.
Vackert.

Så nu fortsätter vi så här.
Nu går vi bara framåt.
Nu ser vi bara på det som är vackert.
Nu finns vi bara för det som är vackert.

Jag ger mig själv bara till det som är vackert.

The Songs We Used To Sing

You just went away
I wish you that you could stay one more day.
All this time has passed
Why is time so fast when you aren't here..
Because the songs we used to sing..
The tears it used to bring.


They say that spring is here
I don't really care when you are gone.
All i feel is fear
And oh my dear, when you aren't here.
Because the songs we used to sing..

I wanna know
Why you had to go
And I need to know
Becuase the songs we used to sing
The tears it used to bring..

Tonight's THAT kind of night...

Ikväll ska jag sova tidigt.
Tonight's that kind of night, when anything can happen..
Det har jag lovat mig själv.
Det ska jag hålla.

Om jag bara kunde slita mig från alla sociala medier..
Om jag bara kunde sluta tänka på hur bra allt varit idag..
Och hur vacker och underhållande festen i lördags var då jag och alla andra i lokalen var snyggare än aldrig tidigare...; hur fint allt var i rött och svart...
Hur himla galet sexiga karlarna var..
Hur trött men glad och nöjd jag var på söndagen..

Ja.. Sova tidigt var det ja.
Somna hungrig men somna tidigt.

Hej då alla sociala medier och tv-serier. Vi ses imorgon igen!

Jag Sover Inte

Som vanligt i sjukskrivna tider.



Faan ta dig sömnen när du inte kommer när jag vill.

De stunderna avskyr jag dig mer än pesten.



Snälla.

Låt mig bara få blunda.

Låt mig somna och drömma vackra drömmar om sol och bad.

Inte som inatt, då alla omkring mig dog.. Som i en skräckfilm.



Go to sleep

with closed eyes.



Jag vill ju verkligen.

En Valborg Utan Dess Like

Cigaretter och vin.
Vin och cigaretter.
För mycket mat. Lite för lite sömn.
Lagom mycket parkhäng.
Alldeles perfekt mycket sol.

Snygga karlar.
Mindre snygga karlar.
Fler gifta än ogifta.
Fler dumma än smarta.

Sjukt snygga brudar - Lotta och jag.
Ett riktigt radarpar.
Det var påtagligt för alla hur fantastiska vi var.


En valborg utan dess like.
En fest lik någon annan.


Idag inte lika underhållande.
Att ta sig upp ur soffan och in i duschen var ett projekt som krävde lång förtidsplanering.
Att kliva ur duschen var något jag aldrig ville göra.

Att jag somnar in är något som när som helst kommer att ske.

Varför sova...

.....när man kan vara vaken...

Varför leva lycklig i alla sina dagar när man kan leva olyckligt..

Näe, så farligt är det inte, inte ikväll.

Jag vill somna och vakna upp till fredagen.

Istället för att sitta här, efter att ha sett två filmer; vara så trött i ögonen så att de svider, men inte ha ro nog att bara...lägga mig ner...

Motherfucker.

Vad ska jag göra med mig själv...

Varför sova...

När man kan ligga vaken och vrida sig i sängen med fullt av ångest i magen...

Varenda kväll.

Ett Steg I Taget

Vågar jag erkänna? (eller är det när jag erkänner som botten kommer närmare igen?)
Jag provar.
Jag erkänner.
Jag mår lite bättre, igen. Jag är lite stabilare, igen.

Pärlplattor som terapi kanske är det rätta tricket…

 Eller är det tiden som läkt såren?

Är det den högre dosen av mediciner?

Är det solen? Eller är det bara ett tillfälligt rus?

Som en fylla som snart går över och leder till bakfylla?

Jag borde inte fundera, men kan inte låta bli.

Det blir så när man är van att falla till marken. Man är mycket, mycket mer försiktig när man går.
Man tittar ned vid varje steg, allt för att undvika att snubbla på en vägbula.
Vissa stunder kan man till och med ses som paranoid.
De stunderna vågar man knappt sätta foten i backen på grund av rädsla för att trampa snett.
Den rädslan sitter i ett långt tag trots att man rest sig upp igen.

Än är det inte över.
Hur gärna jag vill att det ska vara.

På fredag säger Martin adjö.
Med den största fest Sundbyberg skådat sedan vi firade sista april 2010 i min lägenhet ovanför pendeltåget.

Hej då min fina, fina vän.

Jag väntar mig många tårar…

På måndag åker jag tillsammans med Lotta till Uppsala där vi möter upp lilla syster. En hel dag utomhus.
En kort natt på ett hotellrum.
En dag efter med tung huvudvärk.
Gissar jag.
Men i alla fall dagar att rejält längta efter.

Jag tar det försiktigt.
Ett steg i taget.
Tittar ner på marken men inte som besatt.
Jag tar mina mediciner; använder dem som kryckor.
Jag låter dagarna gå.
En dag i taget.
Hoppas att tiden fortsätter att plåstra om.
För det lär jag behöva.

Vila

Jag ska vila.
Halva tiden; halva dagarna.
Jag behöver det.
Inte ens de riktigt kunniga ifrågasätter det.

Så jag kommer framöver att befinna mig mindre på jobbet och mer hemma.
Jag kommer att hinna sova så mycket jag behöver.
Jag kommer att hinna få mer frisk luft i lungorna så att jag om nätterna sover bättre.

Nu sover jag helt värdelöst.
Jag vrider mig typ trettio varv innan jag hittar avslappningen. Och jag vaknar och tittar på klockan flera gånger.
När jag tittat färdigt på klockan och sett att jag faktiskt får somna om, är jag rädd att inte vakna förrän alldeles för många timmar senare.
Men så vaknar jag, i tid, och kliver upp, utan att vara så där fasligt trött som jag ofta annars är.
Några timmar senare dock, när jag landar hemma, då slår tröttheten mig, som en hammare i huvudet.

Sömnen och jag. Vi kommer aldrig att bli bra vänner.

Vilan och jag, däremot, vi ska nog komma överens.
Bara jag ger det tid.



Jag har sagt det förut, och jag säger det igen..
"Ge mig kraft att acceptera det jag inte kan förändra, mod till att förändra de saker jag kan och visdom nog att förstå skillnaden mellan de två".


Punkt.

Jag Vet Inte Alls

"Semestern" är över.

Jag är hemma igen efter en vecka på rehabilitering med världens vackraste syster.

En vecka hemifrån.
Sen jag kom tillbaka har jag sysselsatt mig med städning och tvättning för att inte hinna känna efter.

Det går bra, än så länge.
Det känns rätt så fint att vara hemma igen.
Även om sängen är tom och kall.


Något säger mig dock…
Inte mycket sömn finns att hämta denna kommande natt.

Jag har tid att passa imorgon, men den är inte farligt tidig och garanterad inte lång.
Så det gör ingenting om jag är trött; så det gör ingenting om jag låter bli att sova.

Kanske jobba.
Kanske orkar.
Vet inte om jag kan.
Vet inte om jag vill.
Vet inte om jag klarar av.

Måste
Ta
Hand
Om
Mig.

Innan jag fortsätter att ta hand om andra.

Samtidigt som jag borde
Göra något annat istället för att bara knarka kexchoklad och tv-serier.

Men jag vet inte om jag kan.
Jag vet inte om jag orkar.


Att ta ett steg i taget är svårt när man har ett liv som långsiktigt sett måste hållas i schack.


Och alla vännerna.
De verkar inte orka mer.
Jag vet att de inte vet vad de ska säga; vad de ska göra, om de ska säga något; om de ska göra något.
Jag vet inte jag heller.
Jag vet bara att jag inte gillar denna tystnad.
Och jag önskar att jag kunde engagera mig mer; visa att jag tycker om.
Men någonting säger stopp.
Inte på grund av rädsla för att verka sårbar.
De vet att jag är. Jag vet att de vet att jag är.
Mer på grund av att jag inte orkar prata mer.
Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Av den enkla anledningen fortsätter jag att knarka.
Kexchoklad och Californication.

Första natten på länge på egna ben.

Jag kör på tills jag stupar.