…men det blir inte alltid som man tänkt sig...

Jag vaknade av mardröm inatt.
Låg vaken en stund, skrämd med uppspärrade ögon.

Det var ett rum i ett hus där det bodde något otäckt som inte ville annat än att döda alla som klev innanför rummets dörrar.
Jag försökte varna, men ingen ville lyssna.
En efter en gick dom in, och försvann.
Plötsligt var jag och Nellie på Åhléns och letade fina klänningar. Jag berättade om allt det tragiska, jag grät.
En stund senare, nästan ännu plötsligare var jag och Lina på COOP, vi köpte limpa och sen fick jag plötsligt jobb som kassörska.

Det var då jag vaknade.

Det var en märklig natt.

Den märkliga natten gjorde att jag var extra, extra trött när jag vaknade av klockan, så min kropp bestämde sig för att somna om.
Och där låg jag, allt annat än vaken, till halv sju.

När jag vaknade och tittade ut såg jag att molnen i luften var full av snö, så vårjackan fick hänga kvar i garderoben och vinterkappan togs på. Men fanimej, det var sista gången!

Nu är i alla fall frukosten i magen. Mackorna var precis så goda som jag hade hoppats, och det är FF på jobbet; det är FF på jobbet!!

Min vår!

Jag klarar inte längre.
Jag vill inte mer.
Inte mer vinter.
Från och med imorgon, ja, från och med imorgon är det för mig vår.
Jag klarar inte att vänta
jag klarar inte att längta.

Det ska bli minusgrader imorgon.
Men jag vet hur man håller sig varm även i tunn vårjacka, så jag klarar mig ska ni se.

Fåglarna kvittrar ju trots allt.
Krokusarna verkar trivas längs husväggar och det är ju bara på nätterna som solen inte syns.

Jag kan i n t e låta bli . .

Jag ska liksom ha nymålade våriga naglar imorgon, ett linne som skriker vår och nyduschat hår, ...hur kan jag inte inte klä mig i vårjackan...


På jobbet är det fortfarande kaos.
Är det inte alltid så...
Jag har flyttat om min semester. Jag är nöjd.
Jag vet när jag vill, nu är det bara kvar att komma på vad jag vill...

Utanför jobbets dörrar är det dock allt annat än kaos.
Allt annat än bekymmer.

I lördags gjorde jag och Martin både Barkarbys och Kungsängens gator farliga att vandra på.
Det blev tidiga äventyr och jag for vidare in till stan när Martin vinglade till sin lägenhet hundra meter bort.
Polisen åkte med mig på tåget.
Men jag skötte mig väl, så de lät mig åka med heeela vägen.
Jag tog tunnelbanan till Hornstull, travade in på 7Eleven där jag köpte mig en kokhet kaffe som självklart brände sönder hela min tunga.
Jag mös längs Hornsgatan med kaffet i min ena kalla hand och en cigarett i den andra. Och jag var glad över att veta var jag var på väg.
När kaffet hade kallnat gick jag mot vattnet, svängde till höger, sen höger igen och klev sen innanför porten.
Han var som alltid söt när han öppnade sin dörr.
Jag fick en puss, han fick en blötare puss.
Han fick en kram, jag fick en ännu varmare kram.

Dagen efter åkte jag tillbaka hem.
Jag var trött hela söndagen.
Ville inte äta, ville inte vara vaken utan höll mig stilla, stilla i sängen hela den fina söndagen igenom.

Måndagen passerade. Tisdagen likaså.
Vi hade ett möte utan diskussion, ett möte utan konflikter.
Jag visste inte längre var jag var när jag klev ut ur vårat kök.

Lina tog sen med mig till sitt köpcentrum.
Och Lina tog mig sen med hem till hennes hus.
Vi skrattade, skojade, smaskade munkar och somnade sen; Lina i sin säng, jag i hennes sköna soffa.
När hennes väckarklocka ringde i morse ville jag inte kliva upp. Men så hörde jag steg från sovrummet bredvid och visste direkt att det var upp från bäddsoffan jag skulle.
En klapp på mitt huvud senare var jag pigg och redo att möta världen.
Och världen har jag mött.. Mest såg jag under promenaden Jakan - Kallhäll. Minst hörde jag under promenaden Jakan - Kallhäll.


Jag borde duscha.
Jag borde sova.
Men det som inom mig säger att "NU ÄR DET VÅR" håller mig pigg och glad så jag skjuter på det lite till, men bara lite eftersom det väntar gott bröd med leverpastej på mig i kylen på jobbet ganska så exakt 7.10 imorgon bitti.

Slutet gott, allting gott frågeteckenfrågeteckenfrågeteckenfrågetecken..

En tung dag på jobbet.
Svordomar och argsinta blickar
och en himla massa trötthet och i mitt fall även blöta ögonen på tåget på vägen hem.

Jag önskar jag kunde vara någon annan, någon annanstans, nu när svordomarna tagit slut och ilskan förvandlats till en ännu värre trötthet än den innan och en längtan efter ett glas vin som lugnar ner nerverna och stillar skakningarna.
Det finns en flaska i kylen.
Jag vet att det står mitt namn på den.


Förkylningen har inte släppt taget om mig helt och hållet, jag väntar ut den med tålamod.
Jag försökte kurera mig som aldrig förr hos syster i helgen som nyss var. Men inte tog det slut för det.
Antar att jag får fortsätta vänta, med massa tålamod.


Jag skulle vilja stanna hemma imorgon.
Jag skulle vilja säga att ”hej, detta må göra en knapp skillnad, kanske inte någon alls, men idag får ni inte se mig. Idag får ni klara er utan mina krafter, utan min styrka, som jag var dag sliter sönder, för er skull. Idag får det gå ändå. Utan mig. Jag bidrar inte med någonting. För att visa – jag tar inte detta, jag vill inte ha detta”.
Men så tänker jag - de orden kommer aldrig att uttalas utanför min kropp, så det måste vara bättre om jag faktiskt går dit och istället ifrågasätter, undrar, påpekar, meddelar synpunkter.
Jag ska försöka att inte svära.

Faanihelvetesjävlaskit och detvarvälfanimejvilketjävlahelveteifaan.

Slutet gott, allting gott.
Eller?

Imorgon är det torsdag.
Torsdag är dagen innan fredag.
Efter fredag är det helg.

Med hårda fotsteg går jag vidare.
Hoppas på att det blir som det alla säger – att det löser sig, att allt blir bra.
Att slutet gott, allting gott.

Enough is enough!

Nä, nu får det banne mig vara över, åtminstone för denna gång!

Jag har legat stilla i tre dagar, bara ätit mediciner, bara vilat ögonen på diverse avsnitt av serier jag sett tusentals gånger tidigare.

Alldeles nyss kom jag på att whiskey sägs hjälpa mot förkylningar. Någon whiskey har jag inte, men jag har persikolikör… Starkt som attan, sött som kattan, borde ju ta död på nått. . .

Asocialiteten tar i alla fall död på mig.
Tristessen likaså.
Det kryper i mig.
Det kryper i mig så pass att jag nästan kryper på golvet.
Letar efter dammtussar att interagera med.

Jag har fått nog.
Enough is enough.
Så planen är att jag imorgon ska gå tillbaka till jobbet.
Äta fredagsmacka och umgås.
Och efter jobbet kanske åka till min syster som så liten nu ligger förkyld i sin säng, tack vare bacillerna som jag lyckades dela med mig av förra helgen.
Jag är skyldig henne några dagar av omhändertagande.


Fredag.
Mitt liv har stått stilla i tre dagar.
I morgon låter jag den fulla farten ta tag i mig och bära mig till tåget.
Några smuttar till på likören så somnar jag gott inatt och sover tills klockan ringer imorgon bitti..
05.30. (Äntligen!).

Det gör ont ändå . . .

Jag ropade aldrig hej, men fick ändå faan för det.
Jag ville gå hem redan klockan tio men ville inte missa mötet.
Men så slog det mig; om jag skulle stanna kvar, vara på mötet och sen vandra hem som en zombie och vara sjuk resten av en lång, lång tid skulle jag aldrig förlåta mig själv, det skulle inte vara värt det.
Så kvart över tolv, mitt i lunchen åkte jag hem.
Jag placerade mig i sängen och har legat där sedan dess, snorig och frussen.
Tabletterna håller febern nere, men kylan är konstant och jag skulle hacka mina tänder mot varandra om jag bara orkade.
Men värre än så
är det egentligen inte.

Jag är utan tsunami, jordbävning och har snus, juice och kexchoklad så jag klarar natten; den långa natten.
Jag känner det på mig.
Jag sov i eftermiddags.
Jag är matt och just i denna skrivande sekund otroligt nog även för varm för att kunna somna. Inom trettio sekunder är täcket av.
Inom nittio sekunder är täcket på igen.

Men jag antar att jag får se det för vad det är, jag får se morgondagen för vad det förmodligen blir – en tyst, sängliggandes dag med ett konstant tittande på massa bra film
(om jag bara hade tålamod).

Om jag bara hade tålamod att ligga still.
Om jag bara hade viljan att vara i en omgivning som är tyst.
Om jag bara hade förmågan att tvinga mig själv att slappna av.


Min lillasyster som varit med mig dag och natt de senaste två helgerna är nu mer behövd än på länge.
Inte för att jag inte kan hämta mitt eget vatten, inte för att jag inte själv kan sträcka mig efter min nässpray, men för att jag så gärna vill ha en kram av henne och få titta in i hennes ljusa, klarblå ögon som det alltid syns ett svagt leende i.
Hennes hand är den varmaste i världen och när jag klappar hennes kind är hon varje gång igen den lilla ängeln med långa, blonda lockar som så många gånger somnat i min famn.
Lilla systern.
Världens finaste.


Och nu knackar visst hostan på dörren och vill in.
Halsontet smyger fram hack i häl.
Och nej, ingen tsunami, min förkylning går inte att jämföra med en katastrof.
Men jag måste få vara jävligt trött på det här, oavsett storleken av bekymren.

God morgon tisdag!

Jag vågar inte ropa hej, men jag vågar viska.

Innan två ibuprofen igår kväll hade jag 38 graders feber, en snorig näsa, en roslig hals och massa smuts i mina lungor.
Efter ibuprofenen sjönk min kroppstemperatur, jag somnade och sov som en prinsessa på silkeskudde istället för på ärta.

Jag vaknade klockan fyra.
Bestämde mig för att inte somna om, kom till jobbet kvart över sex.
Solen lyser utanför mitt fönster, vinden blåser svalt, inte kallt in genom det öppna.
Ingen är här, det är bara jag, min dator och morgonpasset.

Jag viskar till mig själv att det nog gått över.
Jag vaknade ju utan feber, näsan rinner mindre än igår, hostan har lagt av.

Kaffet är i bryggt, snart kommer tidningen, snart är det frukost.

God morgon tisdag, här är jag – bara lite förkyld

…And I will boil the flowers to extract the drugs of springtime

Det snöade lite här i kväll, men jag är inte orolig, jag är bara redo.
Kom igen våren, ge mig allt du har, slå mig så hårt du kan, jag står beredd.

Jag har beställt linnen och toppar med blommor och mönster.
Snart får jag visa mig utomhus i kortärmat, och när svala, uppfriskande vindar blåser tar jag på mig jackan, den jacka som fortfarande utstrålar en hemsk törst efter livet utanför min garderob.
Ge mig tio plus, som sagt – jag är beredd!

Den hemska känslan gick över så snart tisdagen enbart var ett minne blott.
Precis som jag misstänkte, tisdagar är ett av djävulens påhitt.
Allt är mycket större på tisdagar, på torsdag, som är dagen innan fredag, spelar knappt någonting någon roll, inte ens att bli jämförd med en nazist, som jag blev utav en icke-trevlig, allt-annat-än-glad man som tryckte sig fram igenom kön idag och fick prata med mig.
Cyniska jag såg och hörde dock bara att det i honom fanns massor av avundsjuka; för att jag lyckats men inte han.
Det är inte synd, det är inte alls synd om någon som svär och skriker.
Det är aldrig synd om dom, det har jag lärt mig.
Vårluften för mig är något vackert som påminner mig om att jag lever ett lyckligt liv, inte som för andra – att den påminner om att det inte finns nått liv överhuvudtaget.

Ja, jag är cynisk, ja, jag är fördomsfull, men jag är i alla fall lycklig.


Imorgon kommer lillasyster hit och spenderar två nätter i min säng.
Jag förväntar mig en lördag med en massa sömn.
Jag förväntar mig en söndag utomhus i sex plusgrader.

En Svacka – Eller Bara Tisdag?

Måndagskvällen blev lång, trots en söndagsnatt nästan helt utan sömn (det är svårt att trängas i en säng).
Jag hann fundera en stund innan jag för sista gången räknade ner från 100 till 0 igår.
Jag hann tänka på hur jag skulle bemöta tisdagen, och framför allt hur den skulle bemöta mig.
När jag ett par timmar senare vaknade var jag förgrymmat jävla trött, men fin-kjolen åkte på, tovorna i håret kammades ut, ögonen sminkades och min blick såg redo ut.

Så här i efterhand kan jag dock tänka; att om jag vetat hur tisdagen skulle bli hade jag stannat inne.
Det kan vara en personlig svacka; en personlig kris.
Min vän, psykologen säger att jag går igenom personlig utveckling, jag märker ingen skillnad säger jag, han svarar då att sånt tar tid.
Så det kan vara den personliga utvecklingen snedstreck en personlig kris som ställde till det idag, det kan även vara att det bara är tisdag.

Jag har alltid avskytt tisdagar.
Tisdagar verkar alltid ha avskytt mig.
Ända sedan tidiga skolår.
Jag minns speciellt en konversation på cykel på väg till en skoldag i sjuan eller åttan.
Vi beklagade att tisdagen var där.
Tisdagen är så onödig eftersom man inte gör annat under hela dagen än att längta till onsdag eftersom halva veckan då har gått.
Jag tänker likadant fortfarande.
Tisdagar är blä.
Jag sträcker ut min tunga långt och konstaterar vecka efter vecka att dagen är totalt oviktig och gång på gång ger mig kalla kårar.

Efter att nästan ha kastat en semla i väggen på jobbet; vägrat möte; gett trilskna miner till alla mina vänner gick jag i alla fall hem.
Jag mötte Martin vid tåget, vi handlade och allt blev som vanligt, det blev som att det vore en annan dag än tisdag.

Och snart är den över.

Jag somnar snart.
Jag somnar i min egen säng i vilken jag kan sträcka ut benen hur jag vill utan att känna oro att jag kanske råkar väcka den stackars sate som ligger bredvid och som precis som jag (egentligen) önskar att han fick sova själv.
Men under den stund vi var vakna hade vi i alla fall trevligt, och jag fick present från USA.

Min syster hälsar på mig i helgen igen.
Vi ska se Mia Skäringer på Cirkus, hon ska inte missa tåget när hon på söndagen ska hem, jag åker inte hem till Jesper efteråt och trängs inte med honom i hans säng natten till måndag (även om det så klart var mysigt och varmt under hans täcke).
Så lite annorlunda blir nog den helgen jämfört med hur den som var förra gången var.

Äsch.
Vad är väl dåliga tisdagar mot bra måndagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar och söndagar. . .

Snart Ida, Snart Är Det Äntligen Vår!

29 dagar kvar till 1 april.
29 dagar kvar till vår. I alla fall enligt min egen beräkning.
Dock verkar det som att min just nu allra största önskan går i uppfyllelse – det verkar inte vara mer än kanske 15 dagar kvar till vår.
Nästa lördag verkar det bli regn.
Regn betyder vår.

Varje gång jag öppnar min garderob ser jag min vårjacka le mot mig.
Den glor på mig med längtande ögon.
Den vill ut, det märks att den vill ut, men kvar får den bestämt hänga, i alla fall i minst 15 dagar till.

Min syster kommer hit imorgon.
På grund av att hennes 21-åriga födelsedag nyligen inföll har jag klätt min lägenhet i ballonger och bakat en kaka som med glasyr står i kylen och doftar gott.
Vi firar henne både imorgon och på fredag när vi åker in till stan och umgås med några av mina vänner.

Så jaa. . .
Det verkar som att dagarna passerar. Egentligen utan att göra några extrema intryck.
Det är början på mars och jag har aldrig tidigare längtat mer efter mycket sol.

Jag vaknar i ottan. Fryser på väg till tåget halv sju på morgnarna men värms i solen när jag kan gå hem redan tidig eftermiddag.
Våra möten på jobbet betyder fortfarande ingenting.
Och lönerevisionen har vi alla gett upp på.
Jag och Lina pratar på jobbet skit och nästan allt och alla, planerar ännu en myskväll och funderar över vilken helg vi ska ta vår kryssning på.. – den då hennes pappa åker med samma båt eller den helg han inte åker med på samma båt…!?