Det gör ont ändå . . .

Jag ropade aldrig hej, men fick ändå faan för det.
Jag ville gå hem redan klockan tio men ville inte missa mötet.
Men så slog det mig; om jag skulle stanna kvar, vara på mötet och sen vandra hem som en zombie och vara sjuk resten av en lång, lång tid skulle jag aldrig förlåta mig själv, det skulle inte vara värt det.
Så kvart över tolv, mitt i lunchen åkte jag hem.
Jag placerade mig i sängen och har legat där sedan dess, snorig och frussen.
Tabletterna håller febern nere, men kylan är konstant och jag skulle hacka mina tänder mot varandra om jag bara orkade.
Men värre än så
är det egentligen inte.

Jag är utan tsunami, jordbävning och har snus, juice och kexchoklad så jag klarar natten; den långa natten.
Jag känner det på mig.
Jag sov i eftermiddags.
Jag är matt och just i denna skrivande sekund otroligt nog även för varm för att kunna somna. Inom trettio sekunder är täcket av.
Inom nittio sekunder är täcket på igen.

Men jag antar att jag får se det för vad det är, jag får se morgondagen för vad det förmodligen blir – en tyst, sängliggandes dag med ett konstant tittande på massa bra film
(om jag bara hade tålamod).

Om jag bara hade tålamod att ligga still.
Om jag bara hade viljan att vara i en omgivning som är tyst.
Om jag bara hade förmågan att tvinga mig själv att slappna av.


Min lillasyster som varit med mig dag och natt de senaste två helgerna är nu mer behövd än på länge.
Inte för att jag inte kan hämta mitt eget vatten, inte för att jag inte själv kan sträcka mig efter min nässpray, men för att jag så gärna vill ha en kram av henne och få titta in i hennes ljusa, klarblå ögon som det alltid syns ett svagt leende i.
Hennes hand är den varmaste i världen och när jag klappar hennes kind är hon varje gång igen den lilla ängeln med långa, blonda lockar som så många gånger somnat i min famn.
Lilla systern.
Världens finaste.


Och nu knackar visst hostan på dörren och vill in.
Halsontet smyger fram hack i häl.
Och nej, ingen tsunami, min förkylning går inte att jämföra med en katastrof.
Men jag måste få vara jävligt trött på det här, oavsett storleken av bekymren.