En tung dag på jobbet.
Svordomar och argsinta blickar
och en himla massa trötthet och i mitt fall även blöta ögonen på tåget på vägen hem.
Jag önskar jag kunde vara någon annan, någon annanstans, nu när svordomarna tagit slut och ilskan förvandlats till en ännu värre trötthet än den innan och en längtan efter ett glas vin som lugnar ner nerverna och stillar skakningarna.
Det finns en flaska i kylen.
Jag vet att det står mitt namn på den.
Förkylningen har inte släppt taget om mig helt och hållet, jag väntar ut den med tålamod.
Jag försökte kurera mig som aldrig förr hos syster i helgen som nyss var. Men inte tog det slut för det.
Antar att jag får fortsätta vänta, med massa tålamod.
Jag skulle vilja stanna hemma imorgon.
Jag skulle vilja säga att ”hej, detta må göra en knapp skillnad, kanske inte någon alls, men idag får ni inte se mig. Idag får ni klara er utan mina krafter, utan min styrka, som jag var dag sliter sönder, för er skull. Idag får det gå ändå. Utan mig. Jag bidrar inte med någonting. För att visa – jag tar inte detta, jag vill inte ha detta”.
Men så tänker jag - de orden kommer aldrig att uttalas utanför min kropp, så det måste vara bättre om jag faktiskt går dit och istället ifrågasätter, undrar, påpekar, meddelar synpunkter.
Jag ska försöka att inte svära.
Faanihelvetesjävlaskit och detvarvälfanimejvilketjävlahelveteifaan.
Slutet gott, allting gott.
Eller?
Imorgon är det torsdag.
Torsdag är dagen innan fredag.
Efter fredag är det helg.
Med hårda fotsteg går jag vidare.
Hoppas på att det blir som det alla säger – att det löser sig, att allt blir bra.
Att slutet gott, allting gott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar