Min vår!

Jag klarar inte längre.
Jag vill inte mer.
Inte mer vinter.
Från och med imorgon, ja, från och med imorgon är det för mig vår.
Jag klarar inte att vänta
jag klarar inte att längta.

Det ska bli minusgrader imorgon.
Men jag vet hur man håller sig varm även i tunn vårjacka, så jag klarar mig ska ni se.

Fåglarna kvittrar ju trots allt.
Krokusarna verkar trivas längs husväggar och det är ju bara på nätterna som solen inte syns.

Jag kan i n t e låta bli . .

Jag ska liksom ha nymålade våriga naglar imorgon, ett linne som skriker vår och nyduschat hår, ...hur kan jag inte inte klä mig i vårjackan...


På jobbet är det fortfarande kaos.
Är det inte alltid så...
Jag har flyttat om min semester. Jag är nöjd.
Jag vet när jag vill, nu är det bara kvar att komma på vad jag vill...

Utanför jobbets dörrar är det dock allt annat än kaos.
Allt annat än bekymmer.

I lördags gjorde jag och Martin både Barkarbys och Kungsängens gator farliga att vandra på.
Det blev tidiga äventyr och jag for vidare in till stan när Martin vinglade till sin lägenhet hundra meter bort.
Polisen åkte med mig på tåget.
Men jag skötte mig väl, så de lät mig åka med heeela vägen.
Jag tog tunnelbanan till Hornstull, travade in på 7Eleven där jag köpte mig en kokhet kaffe som självklart brände sönder hela min tunga.
Jag mös längs Hornsgatan med kaffet i min ena kalla hand och en cigarett i den andra. Och jag var glad över att veta var jag var på väg.
När kaffet hade kallnat gick jag mot vattnet, svängde till höger, sen höger igen och klev sen innanför porten.
Han var som alltid söt när han öppnade sin dörr.
Jag fick en puss, han fick en blötare puss.
Han fick en kram, jag fick en ännu varmare kram.

Dagen efter åkte jag tillbaka hem.
Jag var trött hela söndagen.
Ville inte äta, ville inte vara vaken utan höll mig stilla, stilla i sängen hela den fina söndagen igenom.

Måndagen passerade. Tisdagen likaså.
Vi hade ett möte utan diskussion, ett möte utan konflikter.
Jag visste inte längre var jag var när jag klev ut ur vårat kök.

Lina tog sen med mig till sitt köpcentrum.
Och Lina tog mig sen med hem till hennes hus.
Vi skrattade, skojade, smaskade munkar och somnade sen; Lina i sin säng, jag i hennes sköna soffa.
När hennes väckarklocka ringde i morse ville jag inte kliva upp. Men så hörde jag steg från sovrummet bredvid och visste direkt att det var upp från bäddsoffan jag skulle.
En klapp på mitt huvud senare var jag pigg och redo att möta världen.
Och världen har jag mött.. Mest såg jag under promenaden Jakan - Kallhäll. Minst hörde jag under promenaden Jakan - Kallhäll.


Jag borde duscha.
Jag borde sova.
Men det som inom mig säger att "NU ÄR DET VÅR" håller mig pigg och glad så jag skjuter på det lite till, men bara lite eftersom det väntar gott bröd med leverpastej på mig i kylen på jobbet ganska så exakt 7.10 imorgon bitti.