…And I will boil the flowers to extract the drugs of springtime

Det snöade lite här i kväll, men jag är inte orolig, jag är bara redo.
Kom igen våren, ge mig allt du har, slå mig så hårt du kan, jag står beredd.

Jag har beställt linnen och toppar med blommor och mönster.
Snart får jag visa mig utomhus i kortärmat, och när svala, uppfriskande vindar blåser tar jag på mig jackan, den jacka som fortfarande utstrålar en hemsk törst efter livet utanför min garderob.
Ge mig tio plus, som sagt – jag är beredd!

Den hemska känslan gick över så snart tisdagen enbart var ett minne blott.
Precis som jag misstänkte, tisdagar är ett av djävulens påhitt.
Allt är mycket större på tisdagar, på torsdag, som är dagen innan fredag, spelar knappt någonting någon roll, inte ens att bli jämförd med en nazist, som jag blev utav en icke-trevlig, allt-annat-än-glad man som tryckte sig fram igenom kön idag och fick prata med mig.
Cyniska jag såg och hörde dock bara att det i honom fanns massor av avundsjuka; för att jag lyckats men inte han.
Det är inte synd, det är inte alls synd om någon som svär och skriker.
Det är aldrig synd om dom, det har jag lärt mig.
Vårluften för mig är något vackert som påminner mig om att jag lever ett lyckligt liv, inte som för andra – att den påminner om att det inte finns nått liv överhuvudtaget.

Ja, jag är cynisk, ja, jag är fördomsfull, men jag är i alla fall lycklig.


Imorgon kommer lillasyster hit och spenderar två nätter i min säng.
Jag förväntar mig en lördag med en massa sömn.
Jag förväntar mig en söndag utomhus i sex plusgrader.