Samtalet i morse gick bra.
Inte över förväntan.
Inte under förväntan. Faktiskt precis lagom.
Hela dagen har jag sen spenderat hemma, mest i soffan, lite på Åhléns och ytterst lite i köket, men mest i soffan.
Lite sällskap hade jag en stund, och lite mer sällskap kommer jag att få.
Jag trivs.
Jag behövde denna dagen och även den som kommer efter idag. Så i morgon tågar jag med SJ till Gävle och stannar där tills jag längtar hit igen.
torsdag 11 februari 2010
onsdag 10 februari 2010
Precis Som Honom Minns Jag...
På det fyrstjärniga hotellbadrummet
Vätternstrand i bibelbältet
I det skoningslösa lysrörsljuset
kom beslutet om slutet för dig och mig
Det smakar plast, rök och sprit i din mun
När du pratar verkar du jättedum, och du är alldeles för ung
Men det får duga i natt för båda vet att
Det här betyder ingenting
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Fastnar med hjulen i spårvagnsspåren
Framför teven, slickar såren
Norrköping är drogavvänjning
Nej, gud, jag har inte blivit märkvärdig, inte alls
Men farten i mig är värre nu,
hjärnan behöver mer för å ha kul
Dricker te och pratar högt på finska
Jocke är smart och fattar det mesta, så jag testar, hörredu
Kicken, var är den?
Kicken, vart tog den vägen?
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
Ryggen mot väggen, tittar på sista dansen
På vägen hem lovar jag mig själv igen
att nästa vecka bjuder jag upp nån, vem som helst!
Hela livet var ett disco, men hur kunde det bli så svårt?
tisdag 9 februari 2010
Gråa Dagar Skyndar Aldrig På
En svagare tisdag.
På jobbet är det så tungt att alla andra vikter blir extra tunga att bära. Kilo läggs på kilo och muskler starka nog att orka lyfta har nog ingen.
Alla vandrar vi som lik med döda blickar och nedhängande armar.
De flesta minuter verkar stå stilla och längtan efter kvällstid har aldrig varit större.
Gråa och svaga dagar skyndar verkligen aldrig på.
Och snön försvinner aldrig från backen.
Knölarna som är fulla av is tar upp varje centimeter av marken så att det inte finns plats kvar att gå för.
På väg till jobbet i morse var jag nära att halka säkert fem gånger. På väg hem från jobbet föll jag nästan tio gånger. Det tar verkligen aldrig slut.
Imorgon är det en onsdag som jag ska ta mig igenom, det verkar vara bestämt.
Torsdagen får bli som den blir. Jag försöker att inte fundera alltför mycket utan vaknar på morgonen, kliver in i receptionen och hoppas att dom lyssnar och förstår.
Nu släcker jag lampan.
På jobbet är det så tungt att alla andra vikter blir extra tunga att bära. Kilo läggs på kilo och muskler starka nog att orka lyfta har nog ingen.
Alla vandrar vi som lik med döda blickar och nedhängande armar.
De flesta minuter verkar stå stilla och längtan efter kvällstid har aldrig varit större.
Gråa och svaga dagar skyndar verkligen aldrig på.
Och snön försvinner aldrig från backen.
Knölarna som är fulla av is tar upp varje centimeter av marken så att det inte finns plats kvar att gå för.
På väg till jobbet i morse var jag nära att halka säkert fem gånger. På väg hem från jobbet föll jag nästan tio gånger. Det tar verkligen aldrig slut.
Imorgon är det en onsdag som jag ska ta mig igenom, det verkar vara bestämt.
Torsdagen får bli som den blir. Jag försöker att inte fundera alltför mycket utan vaknar på morgonen, kliver in i receptionen och hoppas att dom lyssnar och förstår.
Nu släcker jag lampan.
måndag 8 februari 2010
Söndagmåndagsång
Starkare idag.
På väg hem lyssnade jag på Röd, mest förekommande var Krossa Allt. Stirrade mig blind på tunnelbanetågen som rusade förbi, blev självklart åksjuk. Första morgonciggaretten halv sex i morse fick mig att känna likadant, trodde ett tag att jag skulle svimma; falla handlöst ned på golvet, slå huvudet i fönsterbrädan. Jag var avtrubbad eftersom jag vaknade tio över ett inatt och sen inte kunde somna om.
Världens längsta dag är det därför idag.
Jag åt frukost kl 5, det här aldrig hänt.
Men nu är världens längsta dag snart över. Blev bjuden på mat efter jobbet av en av universums finaste och ska nu duscha för att sedan lägga mig ner och blunda.
Denna natt sover jag hela igenom.
På väg hem lyssnade jag på Röd, mest förekommande var Krossa Allt. Stirrade mig blind på tunnelbanetågen som rusade förbi, blev självklart åksjuk. Första morgonciggaretten halv sex i morse fick mig att känna likadant, trodde ett tag att jag skulle svimma; falla handlöst ned på golvet, slå huvudet i fönsterbrädan. Jag var avtrubbad eftersom jag vaknade tio över ett inatt och sen inte kunde somna om.
Världens längsta dag är det därför idag.
Jag åt frukost kl 5, det här aldrig hänt.
Men nu är världens längsta dag snart över. Blev bjuden på mat efter jobbet av en av universums finaste och ska nu duscha för att sedan lägga mig ner och blunda.
Denna natt sover jag hela igenom.
söndag 7 februari 2010
Trettioen Timmar Utan Sömn
Melodifestival, taco-chips och en hel del underbart sällskap ledde till en helt vaken hel natt.
Det är nu trettioen timmar sedan jag senaste vaknade.
Trettioen timmar sedan mitt kyliga, stackars huvud fick vila.
Nu är jag sjukligt trött. Behöver mat för att orka resa mig från soffan men knappt en tugga av den goda middagen bestående av ris, cevapcici och café de parissås gick att få ner. Jag är för trött för att orka svälja.
Fredrika lämnade lägenheten tidigt i morse eftersom hon, till skillnad från oss andra behövde sova.
Det andra sällskapet lämnade mig för en stund sedan, med alldeles för mycket att fundera över.
Jag fick råd som jag måste ta till mig av, jag fick tips om hur jag ska göra för att förenkla istället för att förvärra.
Förändringar får dock vänta till morgondagen, för trettioen timmar utan sömn... ..det är nog något slags rekord och nu är jag nästan svimfärdig så nu säger jag god natt.
Det är nu trettioen timmar sedan jag senaste vaknade.
Trettioen timmar sedan mitt kyliga, stackars huvud fick vila.
Nu är jag sjukligt trött. Behöver mat för att orka resa mig från soffan men knappt en tugga av den goda middagen bestående av ris, cevapcici och café de parissås gick att få ner. Jag är för trött för att orka svälja.
Fredrika lämnade lägenheten tidigt i morse eftersom hon, till skillnad från oss andra behövde sova.
Det andra sällskapet lämnade mig för en stund sedan, med alldeles för mycket att fundera över.
Jag fick råd som jag måste ta till mig av, jag fick tips om hur jag ska göra för att förenkla istället för att förvärra.
Förändringar får dock vänta till morgondagen, för trettioen timmar utan sömn... ..det är nog något slags rekord och nu är jag nästan svimfärdig så nu säger jag god natt.
fredag 5 februari 2010
Bara Ben På Bar Mark
Huvudet värker.
Hjärnan är tung.
Det må vara äckligt men sanningen är att in i näsan kommer ingen luft. Allt däri är igentäppt.
Så i munnen blir det torrt eftersom jag måste ligga konstant gapande.
Denna fredagkväll ger mig med andra, mindre ofräscha ord inte så mycket.
Jag är fastlåst i soffan, som jag alltid är när lägenheten och jag är ensamma.
Någon har bundit ner mig med osynliga band; någon trycker ner mig med kraft som inte känns men som är stark nog att få mig till att inte orka stå.
Jag vill kunna förutse våren.
Jag vill kunna veta innan och förstå så att förberedelserna och uppladdningen kan påbörjas.
Jag klarar inte av fler överraskningar.
Jag stod i solen på lunchrasten idag.
Den värmde mina annars kalla ben.
Det börjar arta sig. Himlen börjar visa sig sitt rätta jag och jag kan inte vänta på att få se allt det andra vackra, ljusa, blåa.
Pollen i en kliande näsa, rinnande ögon.
Och promenader i kortärmat och after-works med bara ben.
På bar mark...
Hjärnan är tung.
Det må vara äckligt men sanningen är att in i näsan kommer ingen luft. Allt däri är igentäppt.
Så i munnen blir det torrt eftersom jag måste ligga konstant gapande.
Denna fredagkväll ger mig med andra, mindre ofräscha ord inte så mycket.
Jag är fastlåst i soffan, som jag alltid är när lägenheten och jag är ensamma.
Någon har bundit ner mig med osynliga band; någon trycker ner mig med kraft som inte känns men som är stark nog att få mig till att inte orka stå.
Jag vill kunna förutse våren.
Jag vill kunna veta innan och förstå så att förberedelserna och uppladdningen kan påbörjas.
Jag klarar inte av fler överraskningar.
Jag stod i solen på lunchrasten idag.
Den värmde mina annars kalla ben.
Det börjar arta sig. Himlen börjar visa sig sitt rätta jag och jag kan inte vänta på att få se allt det andra vackra, ljusa, blåa.
Pollen i en kliande näsa, rinnande ögon.
Och promenader i kortärmat och after-works med bara ben.
På bar mark...
Plötsligt Händer Det
Nu så.
Nu händer det på riktigt.
Plötsligt och oväntat.
På torsdag ska jag dit.
Efter torsdag bli det ordning.
Little by little...
Ikväll kurerar jag mig. Vill slå bort förkylningen. Vill knäcka den; mörda den med hårda slag.
På Spåret visas på tv. Och Birro dansar som vanligt på TV4.
Joel är ett samtal bort om jag får långtråkigt i min väntan på at Fredrika ska komma hem från sina äventyr.
Nu händer det på riktigt.
Plötsligt och oväntat.
På torsdag ska jag dit.
Efter torsdag bli det ordning.
Little by little...
Ikväll kurerar jag mig. Vill slå bort förkylningen. Vill knäcka den; mörda den med hårda slag.
På Spåret visas på tv. Och Birro dansar som vanligt på TV4.
Joel är ett samtal bort om jag får långtråkigt i min väntan på at Fredrika ska komma hem från sina äventyr.
torsdag 4 februari 2010
Torsdag (Ännu Längre Ifrån Döden)
Kom igen då
med allt du har å
Lappa ihop mig bäst du kan
Styrkan kommer någonstans ifrån. Men jag inte var.
Torsdagen har till och med vunnit över den hoppfulla onsdagen i slaget om vem som gav mest ro.
Tröttheten har dock inte lämnat mig ännu, men det kan jag ta, så länge jag kan le. Och att denna dag blev en timme kortare än vanligt på grund av en friskvårdstimme som fanns att plocka ut ger mig ännu mer tid att andas ut, och andas in. I tystnad.
Jag börjar smått få tillbaka den oerhört saknade vännen, och jag fick till och med en ursäkt på köpet. Den första ursäkten jag någonsin hört ifrån ett sådant håll. Jag gav tillbaka en likadan.
Jag önskar han var här nu och lappade ihop mig.
Och det bästa av allt.
Ett brev från mottagningen låg på den saltströdda dörrmattan nedanför dörren. De kommer att återkomma till mig när remissen har blivit bedömd.
Det gör mig lättad.
Det får mig att vilja komma tillbaka till det vanliga; det vanligt som består av dagar med öppna ögon, en smilande mun och en varm utstrålning.
Snart så...
Jag har hört någonstans att det plötsligt händer.
med allt du har å
Lappa ihop mig bäst du kan
Styrkan kommer någonstans ifrån. Men jag inte var.
Torsdagen har till och med vunnit över den hoppfulla onsdagen i slaget om vem som gav mest ro.
Tröttheten har dock inte lämnat mig ännu, men det kan jag ta, så länge jag kan le. Och att denna dag blev en timme kortare än vanligt på grund av en friskvårdstimme som fanns att plocka ut ger mig ännu mer tid att andas ut, och andas in. I tystnad.
Jag börjar smått få tillbaka den oerhört saknade vännen, och jag fick till och med en ursäkt på köpet. Den första ursäkten jag någonsin hört ifrån ett sådant håll. Jag gav tillbaka en likadan.
Jag önskar han var här nu och lappade ihop mig.
Och det bästa av allt.
Ett brev från mottagningen låg på den saltströdda dörrmattan nedanför dörren. De kommer att återkomma till mig när remissen har blivit bedömd.
Det gör mig lättad.
Det får mig att vilja komma tillbaka till det vanliga; det vanligt som består av dagar med öppna ögon, en smilande mun och en varm utstrålning.
Snart så...
Jag har hört någonstans att det plötsligt händer.
onsdag 3 februari 2010
Onsdag (En Längre Bit Ifrån Döden)
En hel dag på jobbet idag.
Än obehagligt lång sådan dessutom, förmodligen den längsta i världshistorien.
Jag släpper aldrig blicken från min telefon, önskar att dom ska ringa, säga att dom tar sig till mig, ge mig det jag behöver.
Ungefär varannan minut ville jag ge upp; slänga in handduken, resa mig från bordet, kliva in i hissen och gå hem i snörusket.
Jag gav mig aldrig, jag stannade strongt kvar och tog mig igenom och stannade kvar nio timmar i något som nästintill hela tiden är ett helvete.
Men trots... ...onsdagen är finare än tisdagen.
Onsdagen bjöd på lugn och stundtals till och med något som kan liknas vid asgarv.
Jag ska snart gå till sängs, krypa ner under mina två duntäcken, bredvid min bruna, söta nalle; jag hoppas tårarna håller sig borta från mig tills jag klarar av att blunda.
Två dagar kvar till helgen. Jag tror på att jag klarar mig.
Än obehagligt lång sådan dessutom, förmodligen den längsta i världshistorien.
Jag släpper aldrig blicken från min telefon, önskar att dom ska ringa, säga att dom tar sig till mig, ge mig det jag behöver.
Ungefär varannan minut ville jag ge upp; slänga in handduken, resa mig från bordet, kliva in i hissen och gå hem i snörusket.
Jag gav mig aldrig, jag stannade strongt kvar och tog mig igenom och stannade kvar nio timmar i något som nästintill hela tiden är ett helvete.
Men trots... ...onsdagen är finare än tisdagen.
Onsdagen bjöd på lugn och stundtals till och med något som kan liknas vid asgarv.
Jag ska snart gå till sängs, krypa ner under mina två duntäcken, bredvid min bruna, söta nalle; jag hoppas tårarna håller sig borta från mig tills jag klarar av att blunda.
Två dagar kvar till helgen. Jag tror på att jag klarar mig.
tisdag 2 februari 2010
Stained
Jag vill så mycket mer än det här.
Det finns inte längre något som är för mig.
Ge mig bara sömn så ska jag inte önska mer.
Det finns inte längre något som är för mig.
Ge mig bara sömn så ska jag inte önska mer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)