Bara Ben På Bar Mark

Huvudet värker.
Hjärnan är tung.
Det må vara äckligt men sanningen är att in i näsan kommer ingen luft. Allt däri är igentäppt.
Så i munnen blir det torrt eftersom jag måste ligga konstant gapande.
Denna fredagkväll ger mig med andra, mindre ofräscha ord inte så mycket.

Jag är fastlåst i soffan, som jag alltid är när lägenheten och jag är ensamma.
Någon har bundit ner mig med osynliga band; någon trycker ner mig med kraft som inte känns men som är stark nog att få mig till att inte orka stå.


Jag vill kunna förutse våren.
Jag vill kunna veta innan och förstå så att förberedelserna och uppladdningen kan påbörjas.
Jag klarar inte av fler överraskningar.

Jag stod i solen på lunchrasten idag.
Den värmde mina annars kalla ben.
Det börjar arta sig. Himlen börjar visa sig sitt rätta jag och jag kan inte vänta på att få se allt det andra vackra, ljusa, blåa.
Pollen i en kliande näsa, rinnande ögon.
Och promenader i kortärmat och after-works med bara ben.
På bar mark...