Torsdag (Ännu Längre Ifrån Döden)

Kom igen då
med allt du har å
Lappa ihop mig bäst du kan


Styrkan kommer någonstans ifrån. Men jag inte var.

Torsdagen har till och med vunnit över den hoppfulla onsdagen i slaget om vem som gav mest ro.
Tröttheten har dock inte lämnat mig ännu, men det kan jag ta, så länge jag kan le. Och att denna dag blev en timme kortare än vanligt på grund av en friskvårdstimme som fanns att plocka ut ger mig ännu mer tid att andas ut, och andas in. I tystnad.

Jag börjar smått få tillbaka den oerhört saknade vännen, och jag fick till och med en ursäkt på köpet. Den första ursäkten jag någonsin hört ifrån ett sådant håll. Jag gav tillbaka en likadan.
Jag önskar han var här nu och lappade ihop mig.

Och det bästa av allt.
Ett brev från mottagningen låg på den saltströdda dörrmattan nedanför dörren. De kommer att återkomma till mig när remissen har blivit bedömd.
Det gör mig lättad.
Det får mig att vilja komma tillbaka till det vanliga; det vanligt som består av dagar med öppna ögon, en smilande mun och en varm utstrålning.

Snart så...
Jag har hört någonstans att det plötsligt händer.