Jag Minns Att Jag Grät (Ångestmonstret)

Nu skräms jag igen. . .


Skarpa minnen ifrån måndagen för snart två veckor sedan kommer tillbaka, även detaljerna.

Det började i sängen. Ångestmonstret började att jaga mig.
Som att jag vore fullständigt ovetandes av händelser liknande den försökte jag skrämma tillbaka genom att ignorera.
Jag förflyttade mig till soffan, skrattade åt Vänner men kände hur det kröp i mig.
Plötsligt hade mina händer ett kraftigt tag om mitt hår.
Jag drog och jag slet, men kände ingenting. Ingen smärta, inget märkligt.
Jag höll hårt i mitt huvud, önskade att allt skulle ta slut.
Min kropp vek sig.
Jag slet i kanten på soffan, drog nästan sönder tyget.
Kudden jag höll mig om fick bitmärken.

I skåpet ovanför min fläkt visste jag att det låg vassa knivar, nya knivar, inte sådana usla från IKEA som jag ägde.
En med blå skaft fick smaka på mig först.
Faan, vad det sved.
Lite mer vin slank ner i min strupe. . . Något roligt måste jag ju få ha.. .

En med vitt skaft insåg jag skulle hjälpa mig bättre.

Jag ville ringa mamma men vågade inte, rädd för att skrämma livet ur dom.
Dom som jag älskar med hela mitt hjärta och hela min själ, som jag aldrig i mitt liv medvetet skulle vilja såra.

Jag ringde St. Görans.
Jag förklarade att jag hade kniv, att ångestmonstret visade sig; att jag gett upp…
Den manliga sköterskan sa, och jag minns varenda ord: ”Ida, om du behöver oss så finns vi här”.
Jag svarade att jag inte vågade, även fast jag redan från början hade en väska packad med rena trosor och deodorant (ifall jag skulle våga och överleva natten).
Sköterskan sa än en gång ”om du vill åka så finns vi, hela natten, kan du ta en taxi…?”

Jag lade på.
Jag ringde mamma, insåg då att jag redan från början borde ha vågat slå hennes nummer.
Jag berättade att jag precis ringt taxi; att taxin skulle ta mig till St. Görans psykiatriska mottagning.

En kort stund senare stod jag nedanför min port, i stövlar och vinterjacka, en cigarett i munnen och en taxibil väntandes på mig en meter ifrån.
Jag minns att jag grät. . .

Taxichauffören välkomnade mig och frågade var han skulle ta mig.
Jag svarade St. Görans Psykiatriska mottagning med gråten i halsen och paniken i kroppen.

Jag kände mig stark som åkte tid.
Chauffören fick till och med behålla växeln på trettiotvå kronor, jag glömmer aldrig summan. . .
I väntrummet grät jag.
En norrman kom in med två av sina vänner. Norrmannen var väldigt onykter, hans vänner likaså.
Senare under natten upptäckte att jag hörde honom prata, högt, om sin kväll, han lät rätt nöjd men han kan knappast ha mått bra med tanke på att han var där han var, samma plats som jag.. . .

Efter en kort stund i väntrummet fick jag komma in i ”det första rummet” för att prata med ”den första sköterskan”.
Han frågade det generella: hur mår jag, varför mår jag sa, varför vill jag dör, varför är jag där.
Jag sa att jag ville ha ett eget rum. Han svarade att han skulle kolla efter.
Medan han kollade fick jag sitta på en bår precis utanför receptionen utanför de låsta dörrarna.
Britsen jag då grät på låg senare en ung man på, han skrek, grät, talade för sig själv, berättade för sig själv att han var hemlös, att han var död.
Detta hände dock när jag fått ett eget rum.
Rum 9, på St. Görans psykiatriska akutmottagning.
Iskallt var det där inne.
Beige fula väggar. Jag mår illa av mina minnen.

Jag ringde alla jag kunde ana var vakna.
Mamma och pappa hjälpte mig genom att svara.
Jesper likaså. Han lät skrämd, ovan. Vilket jag såklart kan förstå, inte trodde väl han att jag skulle ringa, när jag satt där, ensam och frussen, i ett kalt rum.
Älskade Jesper. . .

Jag började ana att läkarna och sköterskorna glömt bort att det satt en stackars, gråtandes flicka i rum nummer nio så jag gick ut för att be om nyckel för att gå på toaletten.

När jag visade mig upptäckte de att jag var där, jag hörde att de i receptionen sa ”det där är Ida Wall, prata med henne”.
En kvinnlig läkare kom fram, jag sa att jag behövde kissa, ”håll det inne”, sa hon, ”nu ska vi prata”.
Hon tog tillbaka mig till rum nummer nio.
Hon frågade massa obehagliga frågor, berättade om mitt resultat från min tidigare blåsning, och så sa hon att jag inte skulle åka hem.

Det sved på min arm, det värkte i mitt huvud, jag minns att jag grät.

Jag skulle vänta i rum nummer nio ett tag till, sen skulle en sköterska komma och hämta mig för att ta mig till våning sju, där jag skulle sova.
Men ingen kom
Jag väntade några timmar till men vågade tillslut ta mig ut för att fråga efter tändare till mina söndertrasade fimpar.
Jag frågade sköterskan som tände min fimp om vad som skulle hända sen. Jag fick svaret att jag inte skulle behöva vara ensam.

En kort stund senare blev jag hämtad av två kvinnor.
Vi gick två trappor ner, sammanlagt fjorton trappsteg (jag räknade vartenda ett).
När vi kom ner möttes jag upp av en man och en annan kvinna.
De tog mig till ett rum, låste in mina grejor i ett annat skåp. Mannen skojade med mig, jag skojade tillbaka; försökte verka frisk. Han lämnade sedan rummet när jag skulle byta om till de fula sjukhuskläderna.
Jag klädde av mig min svarta klänning och mina strumpbyxor och gav därmed upp för kvällen; gav inför natten.

De visade mig det som skulle vara mitt rum för natten.
Jag minns att jag grät… Jag minns att det sved i hela min kropp.

Jag fick träffa en annan manlig läkare, han såg ut att vara ungefär lika gammal som jag, speciellt när han knölade ihop en prilla med snus och stoppade in i sin mun.
Jag försökte skoja även med honom; försökte verka frisk.

Ett kort samtal senare fick jag gå tillbaka till min säng.
I rummet var det kallt, den snarkande kvinnan i sängen bredvid störde. Men jag somnade ändå och sov tills jag blev väckt av att lamporna i rummet tändes.
Kvinnan i sängen bredvid yrade. Jag ville mest hem.

När jag sista gången vaknade och såg att solen utanför sken visste jag att det fanns hopp.

Jag gick runt i rummet, äcklades av alla dofter, äcklades av toaletten som inte gick att spola utan som automatiskt rann konstant.

Jag lämnade rummet två gånger.
Ena gången för att röka ännu en fimp.
Utanför rökrummet träffade jag min rumskamrat. Hon berättade att hon rymt från sitt behandlingshem, frågade när jag kommit. Jag svarade henne med korta svar men slutade aldrig att vara trevlig.
Andra gången jag lämnade rummet ringde jag pappa, världens bästa pappa.
Han berättade att han pratat med en sköterska, som inte hade sagt så mycket men berättat att ännu en läkare skulle tala med mig.
Jag gick sen tillbaka till mitt rum, stirrade ut genom fönstret.
Utanför, en bit ner, arbetade två vägarbetare med någonting som såg ut att vara en cykelbana.
En kvinna med en barnvagn gick förbi utanför, jag minns att jag tänkte att jag önskade jag var henne; fri.

En stund senare kom läkaren med en assistent in.
Läkaren frågade hur jag mådde.
Läkaren visade mig ett självmordsbrev som inte var mitt. Jag hoppades att de skämdes.
Jag sa att jag ville åka hem, hon svarade att de inte kunde hålla mig kvar något längre, så länge jag lovade att jag inte skulle ge mig några fler ärr.

När de lämnat rummet väntade jag kvar ytterligare en stund, tills ytterligare en sköterska kom in och sa att jag fick klä på mig.
Jag upptäckte då hur mycket jag hade saknat min klänning…
Den andra kvinna, rumskompisen kom in, hon frågade om jag fick gå hem, hon frågade också om pennvässare, jag log svagt och svarade att den var inlåst i ett annat skåp.
Hon hade sminkat sig med mascara och läppstift, jag minns att jag såg henne som vacker. .. .

När jag hade klätt på mig klev jag ut till den skrämmande sjukhuskorridoren, fick sällskap av en sköterska att hämta alla mina andra grejer; rakhyvlarna, sminket, plånboken. . .

Sköterskan följde mig ut.

När jag kom utanför dörren kände jag hur kallt det var; verkligheten slog över mig, jag minns att jag grät. . .

Jag gick till tunnelbanan, visade min biljett, hoppades att allt varit en mardröm.

Jag ringde Emelie, Lotta, mamma, pappa.

Jag älskar Emelie, Lotta, mamma, pappa.

En kort resa med tunnelbanan senare var jag hemma i min lägenhet.
Det låg tröjor slängda på golvet, det låg knivar över hela mitt bord.
Jag hatade ångestmonstret.
Det sved i min själ, och det svider fortfarande.
Och jag vet att jag skrämmer när jag berättar, men det struntar jag i för jag tvingar ingen att läsa.
Borde jag lägga upp ”känsliga läsare varnas” innan mina ord . . . ?


Jag vet att jag aldrig kommer ifrån detta, men jag är glad att jag vet var jag ska vända mig om jag märker att jag behöver hjälp.
St Görans, även om jag frös, vet jag att jag kände mig trygg.

Såret på min arm är nästan ett är.
Måndagen för två veckor sedan är snart inget mer än en måndag för två veckor sedan.