To Let Myself Go

Lite visste jag.
Jag trodde helgen skulle vara utan hopp, att jag skulle gråta i en förtärande men efterlängtad ensamhet.
Det blev inte riktigt som jag förväntat mig.
Den efterlängtade ensamheten har liksom tagit hand om mig, hela tiden påminnt mig om att den var behövlig, så jag har liksom
Klarat mig.

Vi sade hejdå till Jocke på jobbet i fredags.
För mig känns det ofattbart att jag imorgon inte får vända mig om och högt skrika ett hej och le större än någonsin annars. Jag kommer hela morgondagen att hoppas att han ska komma tillbaka.

Efter jobbet i fredags gick jag och handlade, på vägen hem försökte tårarna klämma sig ur i ögonvrån, men jag slog tillbaka och stod emot.
Jag åt middag hos en vän, drack något glas vin med en vän.. .
När jag några timmar senare kom hem och kröp ner under ett iskallt täcke slog verkligheten över mig och jag insåg att jag var ledsen och rädd.
Jag grät mig till sömns, vaknade under natten på en blöt kudde men somnade om och vaknade av ljus tidigt imorse.
Så det slutade åtminstone bra.

Lördagen var snäll mot mig, ändock iskall.
Min säng är ikväll återigen iskall, mina kuddar är mjuka bollar som ger mig värk i min nacke men jag hoppas att jag sover gott i alla fall.

Trots all bekvämlighet och allt lugn hela helgen är jag förbannat trött ikväll.
Söndagar är aldrig bra.
Dessutom rasade alla mina förväntningar samman framför mina ögon tidigare idag.
Jag hade hoppats så mycket; hoppats att det för alltid skulle vara över.
Jag var redo och borde inte ha släppt taget om mig själv i ett sådant tidigt skede.
Jag hade fel.


Imorgon får jag nycklar till lägenheten.
Man kan tycka att jag borde vara lycklig.
Man kan tycka att jag borde få vara lycklig.