Home Sweet Home!

Hemma nu, med syster i duschen.
Hon älskar min nya lägenhet, jag likaså. Är så glad att jag äntligen får visa min stolthet.
My home sweet home !

Åh… Jag har inte riktigt orden i min hand, de är lättare att nå när tankarna är onda. När tankarna är goda vet jag inte riktigt vad att säga, förutom att jag är lycklig. . .

Oh Days, Where Art Thou. . .

Julen över, innan jag ens hann reagera, och knappt hann lyssna på någon endaste jullåt.

Vi hade mysigt på den stora båten.
En av kvällarna dansade jag och lilla syster på det populäraste dansstället, några danser enbart med varandra, några andra med estniska drömkillar.
En annan av kvällarna, rättare den som kom efter den först nämnda, somnade vi tidigt och tungt.
Jag vaknade dock när båten verkade försöka tränga sig in i Mariehamn. Det skakade, det dunsade, det lät. För en kort stund trodde jag att livet var över. .

Jag tog mig igenom denna dag som en vanlig arbetsdag, kramade hårt om Fredrik, försökte få honom att förstå hur saknad han kommer att bli.
Efter kramarna tog jag mig till tåget, förvånad blev jag när det avgick i tid, och dessutom även var framme i tid, förvånad är jag nog ännu.

Jag stannar här till torsdag, sen åker jag och lilla syster tillbaka till huvudstaden och dansar klackarna av skorna hela nyårsnatten.
Och som vanligt, natten kommer att vara över innan jag ens hinner märka den.

Antar att det bara är så det är.
Tidens gång är till för gå.
Livet skulle bli tråkigt om det plötsligt stod stilla.

Trött Uppesittarstund

Jag har packat färdigt.
Rimmat till alla klappar.
Nu jag bara i sängen slappar.
(Uppenbarligen fortfarande inne på min fascination av rim).

Hur jag ska fördriva timmarna framöver är en fråga jag egentligen inte ens bryr mig om att ställa då jag vet att jag inom kort kommer att somna, även om ikväll ska vara någon typ av uppesittarstund. . .
Jag är liksom bara mänsklig.
Klart jag är trött efter en tung men kort och underhållande vecka på jobbet.

Dessutom blir jag lite trött och uttråkad av mig själv eftersom jag inte har någon som helst julkänsla, inte ens dagen före dopparedagen.
Men jag vet, att på annandagen, då kommer det att slå mig. Först då kommer jag att förstå att det (varit) är jul, och då kommer jag plötsligt börja drömma om den perfekta julen med mycket snö, tända ljus och en massa mys, när det är försent. . .
När alla andra är trötta på julmat längtar jag efter skinka och glögg.

Samma sak kommer det att bli med nyårsafton.
Dagen efter kommer jag att fatta, visserligen vara bakfull men typ reagera ”eeeh…typ den största kvällen på hela året, var var jag, varför var jag inte där?”.
När alla firar runt tolv kommer jag gå runt med uppfattningen om att det är en måndag i mitten på oktober och att jag har lång tid på mig att skaffa mig jul- och nyårskänslor.

Aldrig är jag nöjd.
Kanske i fantasin, vissa stunder.
Men på riktigt nöjer jag mig aldrig

.Jaja.
Haha.
Jag är alltid jag i ett nötskal.
Och än är jag vaken i alla fall.
Och en del av mig är nog trots allt väl införstådd om att det faktiskt är julafton imorgon.
Även om de andra delarna funderar över vilket tåg jag ska till jobbet imorgon bitti.

Indestructible

Den kära psykologen fick sig ett besök av mig i förmiddags.
Jag beklagade en massa, gnällde och surade.
Han hånade mig, jag skrattade med.

Jag säger alltid till honom att det är så mycket som stör, så mycket som förstör.
Men några timmar efter varje besök kommer jag på mig själv att inte-minnas vad vi egentligen pratade om under vårt samtal.
De flesta gånger har jag ingen som helst aning om vad jag tidigare beklagat mig över, jag vet inte vad som fick mig att gnälla, förutom de som ger mig rysningar genom att bara finnas till så klart.

Det verkar som att det som kommer åt bara kommer till ytan och inte når längre ner.
Kan det betyda att jag återigen är oförstörbar…?


Hemma känner jag mig hemma.
Jag älskar att trängas med folk på tåget, jag älskar att vi alla står och myser som packade sillar, och även om det är femton minusgrader utomhus och jag avskyr denna förtärande vinter tycker jag himla mycket att gå promenaden uppför backen från tåget, flåsa hela vägen in till hissen och tre våningar senare kliva in i en varm, fin och rosa lägenhet.
Mitt hemma är ingen annanstans än här.

Men ja, jag avskyr fortfarande vintern, den är det värsta jag vet.
Var gång jag tittar eller går ut och ser allt det vita, och när jag ser på termometrar att graderna utomhus är lägre än minus mår jag illa och känner för att slåss, och jag är ju egentligen inte den som någonsin vill göra skada.
Men jag är så illa tvungen att stå ut.
Oförstörbar som jag är.
Jag är så illa tvungen att välja bekväma klumpiga vinterskor, tung och tjock jacka före pumps och kavaj.
Jag hatar det egentligen, men jag har inget annat val än välja det bekväma framför det snygga, framhävande och det klickande ljudet klackar på ett par pumps ljuder.

En och en halv dag kvar till den lediga dagen, och de två lediga dagar som kommer därefter.
Jag går sen till jobbet och håller hårt om Fredrik hela måndagen och reser sen bort igen, till en plats som tyvärr är ännu kallare än denna men som faktiskt har mina julklappar.

Dagen före dagen – före dagen – före dopparedagen är den iskalla onsdagen.
Jag ska luncha ute med mina grabbar.
Jag ska smaka på den hamburgare som de varje torsdag sedan ungefär augusti tjatat om.
Och självklart överleva ännu ett par timmar i ett skrämmande vinterland.

Det Var Visst Allt

Återigen en inte-händelserik helg.
Jag hade en dejt som en smärre förkylning med halsont och en iskall vinter fick sätta stopp för, och jag kunde inte annat än tillåta det.

Men julen börjar närma sig, nyår likaså, och nyårskvällen och natten kommer att spenderas på Debaser på Söder mitt i den stora underbara staden.
Stockholm i mitt hjärta, i år även på nyårsafton.

Jag vill att denna vecka ska vara snabb, den borde bli eftersom den är så kort, i alla fall den tid jag kommer att spendera på jobbet.
Jag vill att den ska vara över.

Men det kommer, det kommer.
Och medan jag väntar har jag världens mysigaste lägenhet att vara i, om man bortser från soporna som väntar på mig i hallen.
Jag hoppas att det är sommar utomhus imorgon när jag vaknar så att jag känner för att gå ut.

Julmyset

Jobba. Jobba.
Julmys.
Mini-julfest på kontoret.
Preciiiis som vanligt, preciiis som alla andra dagar, men på ett sätt ändå inte.
Så fort det blandas in vin blir vi mycket lyckligare.


Tiden rullade på, gick från förmiddag till eftermiddag.
Vid fikat smet jag och Fredrik till systemet för att köpa vin till alla som ville ha.
Självklart satte vi oss vid samma bord när det var dags för julmys, jag ville inte ens gå in i köket utan honom vid min sida.
Vi vann inte tävlingen, men vad gör det när man den senaste timmen smygdruckit ur vinflaskor som man hade stående under bordet. . .

Maten var fantastisk. Glöggen och godiset likaså.
Den lilla tomten skötte julklappsutdelningen oerhört bra.
Jag tror inte att någon gick missnöjd därifrån.
Speciellt inte jag.

Frågan återstår dock, Fredrik, vad ska jag göra när du försvinner?


En efterlängtad fredag visar sig imorgon.
Jag ska åka till IKEA efter jobbet.
Tvätta efter IKEA.
Efter tvätten ska jag sitta i min säng och vila mina grå-blå ögon på mina väggar som numer dessutom har tavlor upphängda på sig.

I Mitt Hjärta (I Min Lägenhet)

Jobba. Jobba. Jobba.
Och Fredrik kommer också att lämna.
Jobba. Jobba.
Dåliga nyheter.

Varför försvinner allt de jag väljer att älska mest?
När är det min tur att ha någon kvar?
När ska jag få sluta sakna?
Det är aldrig någonsin rättvist.

Imorgon har vi julmys med julskinka och glögg.
Efter myset har vi julfest med vin och öl.
På fredag är vi trötta.

I min lägenhet i en förort norr om Stockholm blir det finare dag för dag.
Idag fick jag upp mina vägghyllor (relativt rakt) helt på egen hand.
På dom står nu ljuslyktor och fotografier.
Morfar, mamma, pappa, söta lilla systern.
Vackra är de allihop.

Soffan saknas dock fortfarande.
Jag har gett upp på den.
Väntar på hjälp. . .
Jag har försökt att kalla, men ingen hade riktigt tid.

Jag försökte sluta röka idag.
Det gick bättre än jag förväntat mig men sämre än jag hade hoppats.
Och att ännu en vän försvinner gör det inte lättare. . .

Hur ska jag kunna hålla mig från att gråta?
I min sköna säng, i min extremt fina, mysiga, hemtrevliga lägenhet.
Kallhäll i mitt hjärta.

Julskinka I Gävle

…världens godaste dessutom.
Pizza.
Julklappsbyte hos farfar.
Rosévin hos syster.
Och en söt, söt grabb till granne på Brynäs.

Helgen är fin.
Helgen är allt jag alldeles nyss beskrev.

Och Bocken, den står kvar.


Planerna jag har för imorgon tänker jag inte avslöja öppet.
Endast de värda att veta kommer att få höra, om mina hemliga planer. ..
(En vit lögn har ingen dött av).
Någon gång måste ju även jag våga…

Vanliga Torsdag

På jobbet idag igen.
Vad annars. . .
Jag var dock inte här i ottan imorse utan tågade istället med Martin och de andra resenärerna strax efter sju imorse.
Sovmorgon. . .
Men ändå var jag tröttare än någonsin.
Det blev en sen kväll igår, men jag fick åtminstone lite ordning och reda.
Alla flyttkartonger är uppackade. De prylar jag på ett tag inte kommer att se på är flyttade till vindsförrådet.. Mitt alldeles egna vindsförråd!
Sängbordet gick för visso sönder då jag lite för hårt råkade kliva på en av träpinnarna, men det gör inget, jag var ändå så förbannad på möbeln så risken fanns att jag hade slängt ner det från balkongen. Nu slipper jag det bekymret.


Som skrivet. . ..jag är tröttare än någonsin.
Jag vill svälja en koffeintablett.
De piggar upp och väcker min blick, men de ger mig lite hjärtklappning och frossa, så jag tror att jag avstår; jag ska försöka stå emot.

Snälla lunch..
Kom till mig nu.
Snälla klockan, visa mig 12.

Där Igen

Tillbaka på jobbet.
Kramgoa fina vänner överallt runt om kring mig.
Jag insåg just – fy tusan vad jag saknat dom!

Jag älskar att kunna vända blicken åt vänster och se en fokuserad Fredrik först stirra på sin skärm och sen mot mig med en lipande tunga när han i sin ögonvrå ser att jag ser.
Och jag älskar när Lina smyger fram bakom min rygg med sin filt släpandes i golvet, och när hon tar i mitt hår, och när hon masserar – då faller jag i dvala.

Therese slutar på fredag, jag kommer gråta, jag kommer sakna, jag vill inte att hon ska gå.
Det kommer bli tomt här nere i min hörna, även om de övriga sötnosarna lyckligtvis fortfarande är kvar.

Världens finaste människor – det är dom jag har.

Så ja, det är skönt att vara tillbaka.
Även om jag väldigt gärna somnat om imorse. .

Jag smygstartar veckan mitt i denna vecka med morgonpasset i lurarna, lite skrivande och utskickande av ett par brev, det känns väldans lagom.
Jag ville inte överanstränga mig utan unnade mig en lång frukost precis när jag kom hit.

Ljusstaken i fönstret lyser. Jag har klätt den i rött glitter.
Lampan likaså.
Skärmen bakom lampan är klädd i fina fotografier, av de underbara.
Och några grisar. . .
Utanför lyser snön vit på taken, jag tror dock att klockan ännu är för tidig för att tomten ska vara vaken..
Men huvudsaken är att vi är det. Vi gör mer nytta än tomten.


Jag tänker ibland att jag nog borde kunna se hem till mig från våran våning här på elvan, men jag ser bara till Solvalla, tror jag, resten av vägen hem kan jag bara fantisera om.

Hemma, där det är kaos och ser ut som att det precis skett en explosion.
Men efter igår har jag i alla fall fått min säng och allt jag äger. Allt jag vill ha där, är där, om än fortfarande rörigt i kartonger.

Nu lipar Fredrik, jag skulle tro att han antyder att jag bör jobba . . .

När Det Inte Går Som Jag Vill (Jävla Skruvar)

Det blev inte som jag hade tänkt med mycket.
Pappa kom dock i alla fall hit, vi målade hela helgen och den rosa färgen i rummet och den mintgröna i hallen är vackrare än jag hade kunna föreställa mig.
Joel, jag och pappa var sen på IKEA igår, köpta alla möbler och fick dom sen hemkörda av en trevlig IKEA-kille.
Joel stannade sedan kvar en lång stund, tröstade mig lite, drack vin och åt chips. Han var den enda och bästa inbjudna till den första inflyttningsfesten!
Men någon säng har jag inte, inte heller någon säng, och hälften av mina prylar är fortfarande kvar i Sundbyberg, mot min vilja.
Jag hoppas kunna lösa det stora bekymret idag eller imorgon, men jag är inte okej förrän allt är här; detta är inte bra eller ens på riktigt förrän alla mina saker finns här, och jag har en säng att sova i. . .
Men jag gråter åtminstone inte, inte nu, det är huvudsaken.

Jag har satt ihop min skohylla, ett bord och halva badrumshyllan, men resten av möblerna är jag extremt förbannad på och vill inte göra någonting åt.
En trollande Harry Potter som kunde vifta med pinnen och få ihop allt på en tiondels sekund skulle jag tycka om att ha.
Jag hatar skruvarna, jag hatar alla stora jävla träbitar.

Faan, de går aldrig som jag vill. . .
Jag vill ha min säng!

Men men. . .
Jag har blommor i fönstret, gardiner och en ljusstake… Jag ska försöka ta det lugnt, inte bryta ihop, tänka att det löser sig… Hoppas att det löser sig, precis som jag förtjänar!

Ack, Kallhäll

Tre nätter kvar i min vackra Sundbybergslägenhet.
Jag lyssnar på ”Ack Sundbyberg” på repeat, minns att jag tidigare blev stolt var gång jag hörde den, även om jag egentligen inte var härifrån.

Ack Sundbyberg, jag är glad att jag inte släpper taget om dig fullständigt.
Jag återkommer varje vardag.
Ack vackra Sundbyberg, du har varit snäll mot mig och jag älskar dig för det.


Tre nätter kvar.
Jag är iskall om mina fötter.

Imorgon är jag ledig.
Jag åker till den nya lägenheten tidigt (ack, Kallhäll), och inväntar mamma och pappa som kommer och hjälper till att måla och lämnar av massa småprylar.


Nej, vet du vad, jag vet att det är min egna lägenhet, min allra första, bara min, med bara mitt, och jag är ofantligt glad över det, men tonerna till texten ”Ack Kallhäll” ljuder inte lika bra som ”Ack Sundbyberg”.
Men ge mig en vecka, ge mig ett tungt andetag och en stund för mig att förälska mig så har jag snart skrivit en egen sång, Kallhälls centrum till ära. . .

Snövit

Jag minns en dag då jag vaknade upp i min säng, utan täcke, utan pyjamas.
Balkongdörren hade lämnats öppen kvällen innan då graderna i min lägenhet stigit uppåt trettio plusgrader.
Jag minns att jag gick barbent i kjol till jobbet och att vi vissa minuter nästan svimmade av värme och svett inne på kontoret.

På eftermiddagen gick vi till en uteservering i Sundbyberg. Vi glassade med varsitt glas vin i handen och solglasögon vilandes på våra näsor.
Det finns fina foton på detta och jag ryser inombords varje gång jag ser dom.

Jag minns en kväll i Göteborg då jag och min syster hela kvällen svettades på en gräsplätt i en park.
Vi dansade utomhus, benen var bara, fötternas hälar var fulla av skavsår.
När vi någon natt senare skulle övernatta i min lägenhet låg vi på varsin madrass bredvid balkongen. Dörren var helt öppen, bussarna störde natten igenom, men något annat alternativ fanns inte att nå. Det var antingen öppen dör eller tårar som enda möjlighet att få avkylning.

Det gick inte att vara inomhus, det gick inte att vara utomhus.
Vid frysdisken på ICA Maxi trivdes jag som bäst.

På tunnelbanan var det varmt. Ingen kunde andas.
I stan trängdes kokheta människor.
Och strumpyxor och tjocka jacka kändes lika långt bort som livet efter döden.

Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen sant att det snart är snö och iskallt på samma ställe där jag är nu?”

Jag vet att jag bara ville dö när jag vaknade för några veckor sedan och såg att träden var klädda i vitt.
Visserligen har jag nya skitsnygga skor som ska få mig att överleva vintern, både mot-kyla mässigt och inte-halka-tio-gånger-om-dagen mässigt, MEN jag är inte nöjd för det. Skorna hjälper mig bara att överleva det jag måste ta mig igenom.

Jag vill svettas på min balkong.
Jag vill ha mina ben bara.
Jag vill se en himmel utan moln.

Jag vill vara solbränd, inte snövit.