Snövit

Jag minns en dag då jag vaknade upp i min säng, utan täcke, utan pyjamas.
Balkongdörren hade lämnats öppen kvällen innan då graderna i min lägenhet stigit uppåt trettio plusgrader.
Jag minns att jag gick barbent i kjol till jobbet och att vi vissa minuter nästan svimmade av värme och svett inne på kontoret.

På eftermiddagen gick vi till en uteservering i Sundbyberg. Vi glassade med varsitt glas vin i handen och solglasögon vilandes på våra näsor.
Det finns fina foton på detta och jag ryser inombords varje gång jag ser dom.

Jag minns en kväll i Göteborg då jag och min syster hela kvällen svettades på en gräsplätt i en park.
Vi dansade utomhus, benen var bara, fötternas hälar var fulla av skavsår.
När vi någon natt senare skulle övernatta i min lägenhet låg vi på varsin madrass bredvid balkongen. Dörren var helt öppen, bussarna störde natten igenom, men något annat alternativ fanns inte att nå. Det var antingen öppen dör eller tårar som enda möjlighet att få avkylning.

Det gick inte att vara inomhus, det gick inte att vara utomhus.
Vid frysdisken på ICA Maxi trivdes jag som bäst.

På tunnelbanan var det varmt. Ingen kunde andas.
I stan trängdes kokheta människor.
Och strumpyxor och tjocka jacka kändes lika långt bort som livet efter döden.

Jag minns att jag tänkte ”är det verkligen sant att det snart är snö och iskallt på samma ställe där jag är nu?”

Jag vet att jag bara ville dö när jag vaknade för några veckor sedan och såg att träden var klädda i vitt.
Visserligen har jag nya skitsnygga skor som ska få mig att överleva vintern, både mot-kyla mässigt och inte-halka-tio-gånger-om-dagen mässigt, MEN jag är inte nöjd för det. Skorna hjälper mig bara att överleva det jag måste ta mig igenom.

Jag vill svettas på min balkong.
Jag vill ha mina ben bara.
Jag vill se en himmel utan moln.

Jag vill vara solbränd, inte snövit.