Indestructible

Den kära psykologen fick sig ett besök av mig i förmiddags.
Jag beklagade en massa, gnällde och surade.
Han hånade mig, jag skrattade med.

Jag säger alltid till honom att det är så mycket som stör, så mycket som förstör.
Men några timmar efter varje besök kommer jag på mig själv att inte-minnas vad vi egentligen pratade om under vårt samtal.
De flesta gånger har jag ingen som helst aning om vad jag tidigare beklagat mig över, jag vet inte vad som fick mig att gnälla, förutom de som ger mig rysningar genom att bara finnas till så klart.

Det verkar som att det som kommer åt bara kommer till ytan och inte når längre ner.
Kan det betyda att jag återigen är oförstörbar…?


Hemma känner jag mig hemma.
Jag älskar att trängas med folk på tåget, jag älskar att vi alla står och myser som packade sillar, och även om det är femton minusgrader utomhus och jag avskyr denna förtärande vinter tycker jag himla mycket att gå promenaden uppför backen från tåget, flåsa hela vägen in till hissen och tre våningar senare kliva in i en varm, fin och rosa lägenhet.
Mitt hemma är ingen annanstans än här.

Men ja, jag avskyr fortfarande vintern, den är det värsta jag vet.
Var gång jag tittar eller går ut och ser allt det vita, och när jag ser på termometrar att graderna utomhus är lägre än minus mår jag illa och känner för att slåss, och jag är ju egentligen inte den som någonsin vill göra skada.
Men jag är så illa tvungen att stå ut.
Oförstörbar som jag är.
Jag är så illa tvungen att välja bekväma klumpiga vinterskor, tung och tjock jacka före pumps och kavaj.
Jag hatar det egentligen, men jag har inget annat val än välja det bekväma framför det snygga, framhävande och det klickande ljudet klackar på ett par pumps ljuder.

En och en halv dag kvar till den lediga dagen, och de två lediga dagar som kommer därefter.
Jag går sen till jobbet och håller hårt om Fredrik hela måndagen och reser sen bort igen, till en plats som tyvärr är ännu kallare än denna men som faktiskt har mina julklappar.

Dagen före dagen – före dagen – före dopparedagen är den iskalla onsdagen.
Jag ska luncha ute med mina grabbar.
Jag ska smaka på den hamburgare som de varje torsdag sedan ungefär augusti tjatat om.
Och självklart överleva ännu ett par timmar i ett skrämmande vinterland.