Oh Days, Where Art Thou. . .

Julen över, innan jag ens hann reagera, och knappt hann lyssna på någon endaste jullåt.

Vi hade mysigt på den stora båten.
En av kvällarna dansade jag och lilla syster på det populäraste dansstället, några danser enbart med varandra, några andra med estniska drömkillar.
En annan av kvällarna, rättare den som kom efter den först nämnda, somnade vi tidigt och tungt.
Jag vaknade dock när båten verkade försöka tränga sig in i Mariehamn. Det skakade, det dunsade, det lät. För en kort stund trodde jag att livet var över. .

Jag tog mig igenom denna dag som en vanlig arbetsdag, kramade hårt om Fredrik, försökte få honom att förstå hur saknad han kommer att bli.
Efter kramarna tog jag mig till tåget, förvånad blev jag när det avgick i tid, och dessutom även var framme i tid, förvånad är jag nog ännu.

Jag stannar här till torsdag, sen åker jag och lilla syster tillbaka till huvudstaden och dansar klackarna av skorna hela nyårsnatten.
Och som vanligt, natten kommer att vara över innan jag ens hinner märka den.

Antar att det bara är så det är.
Tidens gång är till för gå.
Livet skulle bli tråkigt om det plötsligt stod stilla.