A Case Of The Mondays...

I dag hatar jag mitt jobb.
I dag önskar jag att jag inte behövde vara här.
Trots att de får mig att skratta; trots att vi diskuterar film på rasterna och hånar alla de urusla.

Jag var trött när jag vaknade halv sex och forsökte förstå varför jag var tvungen att kliva upp, men någon bra anledning fanns inte på milsavstånd.
Jag tvingade dock mig själv ändå, tänkte att jag snart skulle få lägga mig där igen.
Men klockan går sakta, hemma känns långt bort.

Måndag.
Aldrig är det väl egentligen bra.
Tyvärr är även tisdagarna likadana.
Det finns inte mycket att se fram emot.


Jag var hos syster hela helgen.
Vi var vakna för sent på fredagen, jag i nästan 24 timmar.
Vi var därför för trötta för att göra någonting både på lördagen och på söndagen.
Så istället för äventyr i den lilla staden blev det film-marathon, både med bra och med dåliga; både filmer om uppiggande och uttråkande historier.


Jag hoppas på en underhållande och lättsam eftermiddag.
Jag tror att det vänder.
För hoppet är ju det allra sista människan förlorar.

Kan en dag med början i att pendeltåget stannade upp i en timme och höll mig fast vända till det bättre kan alla.
Så snart jag glömmer varför jag idag vantrivs, kommer jag att minnas varför jag alla andra dagar haft det så bra.