Här Inne Hos Mig

Hanna är lyckligare än mig enligt testet på SVT’s hemsida.
Ändå fortsätter hon jakten på sin lycka, medan jag låter min vara precis där den är just nu. Eventuella förändringar lämnar jag åt ödet.

Ikväll ska jag med uppspärrade ögon se ännu ett avsnitt.
Tillsammans med morötter och dip
i min soffa
med nyduschat hår
i en nystädad lägenhet.


Jag märker ingen skillnad i mitt spännande av mitt gaps muskler ännu.
Men ingenting förändras ju över en natt.
Jag borde ha lärt mig det vid detta laget.


För övrigt så skäms mina vänner när jag för dom berättar dåliga (i mina ögon roliga) historier på öppen gata.
Det blir pinsamt eftersom de vet att andra på de öppna gatorna lyssnar, och de kan ju tro att mina vänner tycker jag är rolig. . .

Jag borde lärt mig även det – det är bara jag som skrattar åt mina påhittade skämt.
Men inte gör det mig mindre lycklig.. Snarare tvärtom.
Det är ju åtminstone någons muskler som tränas. . .
Och jag bryr mig inte om vad de andra tror, de kommer ingenstans med sin fjuttiga tro.
Jag vet att mina älskade vänner innerst inne vill skratta så de kiknar när jag berättar, men de låter bli…av den enkla anledningen att de inte vill väcka det gapskrattande monstret i mig som hörs ända upp i skyn när det högljudda, omusikaliska fnittret tar över.