The Inner Peace

Mitt i alla vardagliga rutiner och all vardagliga tristess/stillhet, kalla det vad du vill, känner jag en stark längtan efter min inre ro; min inre stillhet.
Jag måste sluta med att spänna min käke, bita ihop mina tänder tills de värker.
Jag måste sluta tänka att jag inte hinner.

Jag är mycket lyckligare när jag inser att jag faktiskt kan.

Jag älskar fortfarande mina rutiner.
Jag älskar att jag har förmågan att planera och ha framförhållning, men det behövs inte allt som ska göras.
Jag behöver inte tre dagar innan planera när jag ska diska; när jag ska städa; när jag ska måla naglarna; när jag ska bära den klänningen.
Jag funderar på att strunta i att vänta med det som från början skulle vara ny väska att inviga våren med. Den hänger där så snygg och verkar längta efter att få bäras av mig.


Om inte våren vill komma till mig får jag ta mig till den.
Och om inte solen vill visa sig får jag låtsas att den är där.
Kan man bära solglasögon mörka dagar i februari utan att se dum ut i spegelbilden?



Jag ska…
Checklistan lyder som följer:

- vänja ryggen vid att vara rak och sträckt

- låta gapet slappna av, långt innan tänderna värker och underläppen är sönderbiten

- bara lyssna på låtar som gör mig glad

- bara involvera mig med människor som vill mig allt annat än illa

- gå till jobbet när jag orkar och är utvilad, inte i ottan bara för att det inuti mig finns en rädsla för att missa något om jag inte är där när de andra är det

- gå hem från jobbet när jag har fått nog, inte stanna kvar bara för att det inuti mig finns en rädsla för att missa något om jag inte är där när de andra är det

- diska när jag vill, inte för att mitt egna inre schema säger ”idag kan du diska, för imorgon har du tvättstugan, och på torsdag ska du fixa naglarna så att du kan slappna av på fredag när du kommer hem och bara fokusera på att det är fredag”. ”Akta du glömmer att det är fredag på fredag, akta du glömmer att du måste vara nöjd över att det är fredag, och glöm heller inte bort att handla mat på lördagen, för hela den kommande veckan, så att du slipper ha handling och en inköpslista svävandes över dig som en tung gloria från måndag tills du verkligen orkar gå till affären.

- använda den fina jackan även om det bara är tisdag och även fast jag egentligen istället borde spara den till onsdagen, lill-lördagen...
Vem faan bryr sig egentligen? VEM FAAN BRYR SIG?

- äta choklad när jag är sugen

- träna när jag får ett sådant infall, inte gräva mig ner under täcket med ångest när jag blir påminnd om att jag glömt att träna.


Jag är lycklig, enligt alla tester på internet, (jag har heller inte ADHD, men det hamnar inom en parantes just för att det inte är mer än en parantes).
Lyckan är inte mitt problem, för den finns där.
Optimismen med. Den är många stunder min allra bästa vän.
Jag är bara så himla, himla, fantastiskt trött på att tänderna värker, jag är trött på att benet skakar och att fingrarna alltid är någonstans och pillar när huvudet egentligen bara vill att kroppen ska vara still.


The inner peace. . . Jag vet precis var du är, du kan inte längre gömma dig.
Nu är det jag och avslappningsövningarna som bildar ett team, jagar, fångar dig och trycker ned dig på backen. Vi äter upp dig med sked och skålar över en flaska vitt vin.
Självklart glömmer vi inte att ta djupa andetag under jakten.
Och till efterätt blir det meditation.