När det inte händer någonting
Men allt samtidigt händer på samma gång…
Då blir jag så här.
Då gör jag så här… Isolerar mig.
Med vilja.
Jag orkar inte gråta bland folk.
Så jag stannar hemma.
Där jag ironiskt nog knappt gråter alls.
Kanske är det vilan.
De säger att jag ska vara på jobbet och bland vänner för att tänka på annat; för att inte gråta.
Om de har rätt…varför gör jag motsatsen?
Nu gråter jag mer med vänner än jag gör bortom vänner.
Det känns så… Typiskt.
Första dagarna med riktig sol. Vårsol.
Jag är så klart inomhus. Inte utomhus.
Jag är så klart allt annat än stadig på benen.
Det är så… Tröttsamt.
Jag vill ju leva på som vanligt.
Utan att så hårt drabbas av allt som sker runtomkring.
Så som alla andra gör..
Åh de andra..
Vad jag önskar att jag vore som dem..
Stark och trygg.
Cool.
Inte oberörd men åtminstone inte alltid tårögd.
Fanns det en kurs som lärde mig hur jag blir som de andra så skulle jag läsa den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram Ida, det är nu du växer! Växer och blir en starkare Ida som har kärlek och visdom till de andra som inte har fått den än..Det är när man inte är som alla andra som man är någon! Att våga vara otrygg i det ger en styrka som sedan blir trygghet! Du är fin Ida och du skriver så fint! Kram från faster Gittan (faster hör du så hemskt det låter.. som i en gammal saga)
SvaraRadera