Some Die Young

En farbror som är sjuk.
En farbror som inväntar döden; inväntar frid ifrån smärtan.

En liten Ida. En annan Ida än jag.
Som blev tagen till himlen knappt innan hon hunnit börja leva.


Minnen. Minnen. Minnen.
Dessa minnen ger mig huvudvärk.

Farbror Peter som gav mig en film om Spice Girls när jag önskade mig den som mest. En film jag sen såg om och om igen. Inuti mitt huvud kan jag den fortfarande utantill.
Farbror Peter som det räckt att bara hälsa på de gånger man mötts, jag visste ändå att han visste vem jag var.

Lilla Ida.
Ida med sina kaniner och sitt stora leende.
Hennes skratt ekar i mitt huvud.
Jag minns alla slagsmål om badrummet de morgnar vi behövde det samtidigt.
Jag minns kvällarna vid middagsbordet hemma hos henne i Älvkarleby.
Hennes matteböcker; de svåra matteläxorna.
Och hennes ansikte, hennes otroligt glada och vackra ansikte.

Some die young.

Världen är inte rättvis.
Det gör mig förbannad.

Jag vill att världen ska vara… Så annorlunda.


Jag tänker att….Morfar kommer att få fullt upp nu.
Morfar som redan vilar.
Morfar vars kalla men av kärlek varma händer jag fortfarande kan känna runt mina.

Döden är onödig.
Döden skrämmer mig.
Döden gör mig illamående.
Jag vill döda döden.


Detta verkar inte vara den lättaste av veckor.
Men jag kämpar på.
Jag försöker… Jag försöker.
Jag letar
Små korn av ljus i oceaner av svart.