Vidare...

Kvällen går vidare.

Jag söker efter flyktvägar.

Jag hittar några.
Vissa är dock inte lika lätta att navigera sig på som andra.

Vissa hittar jag på.
Vissa vet jag inte alls vad jag ska tänka om; om jag ens ska våga ge mig på dom.

Känslan av att veta att jag inte behöver skynda mig upp imorgon, inte behöver möta ansikten om jag inte vill, inte behöver oroa mig för påfrestande personligheter/namn och dylikt; om jag inte vill..
Lättnaden jag känner är obeskrivlig.

Men så klart..
Jag önskar att jag ville.

Men alla har vi dagar.
Vissas dagar är värre än andras.

Åh.. Återigen.. De andra..
Jag önskar att jag vore som dom.

Samtidigt som..
Allt jag sett.
Allt jag hört.
Alla tunnelbanestationer jag klivit av på/åkt hem ifrån.
Vore jag som de andra skulle jag aldrig fått se.

Jag vill vara som jag är.
Men utan tårar.
Och utan mediciner.
Fast… Det verkar vara ofrånkomligt, så där får jag bara köpa acceptansen, utan kupong. För det dyraste priset.


Imorgon kommer lönen.
Då ska jag i all fall ta mig ut.

Imorgon kommer lönen.
Åtminstone det ska jag väl kunna glädja mig över.