Måndag (Bland Tårar)

Jag visste att jag var trött när jag vaknade av klockan imorse… Men så trött..
Så trött och ledsen att jag skulle gråta mig igenom hela morgonen, det hade jag aldrig kunnat ana.

Fast jag borde ha förstått.
Jag känner mig själv så pass väl vid detta laget.

Nedstämdheten var ju där redan i lördags.
Igår innan jag somnade ”ååh, om jag bara slapp kliva upp ur sängen, för alltid, från och med nu”.
Jag blev varnad.

Men jag klev upp.
Trots all motstridighet i min kropp.
Jag gick till tåget.
Låg och försiktig.

Jag kom fram till kontoret.
Hejade inte på Erik så glatt och högt som jag vanligtvis gör.

Jag visste ju att något var fel..

Jag försökte dock att glömma. Glömma och förtränga.
Men pressen inifrån var för stor.

Jag pratade lite med Håkan.
Ville ha sagt att jag inte var stabil. Då kom tårarna.
Det var gång ett.
Han sa åt mig att äta min macka och dricka mitt kaffe. Kanske skulle det bli bättre då.
Jag gjorde som han sa; jag åt min macka och jag drack mitt kaffe.
Ingenting blev lättare av det.

I tystnade läste jag tidningen medan Erik och Dan skojade och skrattade.
Jag skyllde på att jag var trött.

Tillbaka till skrivbordet undrade Erik hur det var.
Den frågan är jag hög-allergisk mot när jag är nere.

Så tårarna började rinna.
Sminket kladdades. Huvudet värkte.
Jag grät en lång stund, tills någon annan kom och ville prata och jag var tvungen att dölja för att inte skapa förvirring.

En kort stund senare väntade jag på damrummet.
Jag ville se mina hemska röda ögon i spegeln för att försöka intala dom att allt var bra.
I väntan på damernas kunde jag inte hålla emot.
Jag ville hem till mitt täcke istället för att stå där; frysandes utanför toaletterna.
Gång tre.
Jag släppte väskan och knackade på dörren till rummet där cheferna satt.
Jag grät.
Jag kunde inte sluta.
Jag snörvlade och såg rent ut sagt för djävlig ut.
Håkan hämtade papper.
Anna Lena försökte trösta.

Jag sa att jag ville hem.
Jag sa att jag ville vara ifred.

Vi pratade en halvtimme.
Jag var skakig när jag kom ut; jag var varm och blöt om hela ansiktet.

Väskan stod kvar utanför damrummet.
Jag tog upp den och staplade darrande in.

Gång fyra.

Jag satte mig på toalettlocket.
Undrade varför jag hade sagt att jag skulle stanna kvar.

Jag grät mig illröd igen; tills tårarna var slut.

Jag gick sen ut och försökte låtsas att allt var som vanligt.

Det gick så där.
Under förmiddagen landade mitt huvud alldeles för hårt i mina händer ett par gånger.
Men det gick ok.
Och efter lunchen gick det mer än ok.
Inte en enda tår.

Inte heller sen jag kom hem.

Visst..
Huvud värker fortfarande en del.
Det dunkar så där hårt som det bara gör när tårarna runnit så de tagit slut.

Men… Men..

Jag städade för att hålla mig sysselsatt.
Jag åt min fantastiska lasagne som kom direkt ur frysen.

Kvar är att ta fram kläder till imorgon
Kvar är att hålla modet och energin i alla fall någorlunda uppe tills jag ska sova.
Kvar är att inte bara vänta på gång fem.

Eller…
Jag måste börja med att leta på det; modet och energin; styrkan och stabiliteten.

Men kudden är ju så mjuk; så mjuk att luta huvudet emot.
Ansiktet är så varmt; så varmt när ögonen knips och tårarna rinner.

Men jag ska försöka.
Jag är väl inte den som är den.
Eller…