Andas Ut

You are not away from my thoughts
You are still as present
As the air I breathe

I long to lay eyes on your face
I long to feel your touch on my skin

My love
Is stronger than life itself
My heart
In pieces
Salted by blood.



Våren är här.
Jag är lämnad med mig själv.
Omringad av flera, men ingen vars händer egentligen är de jag vill hålla.

Nya skor.
Ny jacka.
Nya tröjor. Nya toppar. Nya kjolar.
Det som tidigare gjorde mig glad.
Jag vill slänga allt i en eld.


Jag drömmer om en annan, varenda natt.
En annan som tröstar mig.
Kommer räddande när jag kallar.
Håller min hand nätterna igenom.
Jag drar mina fingrar genom hans hår, pussar hans kind.
Men han betyder ingenting.
Han är du, i en annan kropp.
Han är du. Jag är jag.
Det är det enda mina drömmar består av.


Jag längtar efter påsken.
Jag vill få ledighet och möjligheten att vila ut.
Jag försöker att göra det här, jag försöker att göra det nu.

Det är hopplösa försök.

Det är bara i Cissis soffa och i mammas och pappas kök
Som jag på riktigt kan andas ut.


Slagsmålet mot mig själv fortsätter.
Ny läkare.
Ny psykolog.
Den här våren verkar inte heller vara min.

Gråter du som jag?

Jag bara undrar.

Delar vi samma smärta
som vi tidigare delade samma lycka?

Tänker du som jag..
Att världen borde ta slut
Att allt borde vara över?

Känner du som jag?

Känner du kramperna i magen?

Den blytunga bröstkorgen som trycker på.

De blöta ögonen.
De dyblöta kinderna.

De strypande andetagen
De som nästan dödar.

På pendeltåget
vid synen av din station på kartan.
På kontoret
vid den blotta tanken av ditt namn.
I soffan
När känslan av din borttappade beröring tränger sig på
Som slag i ansiktet.

Vill du som jag
Hota med att ge upp om inte livet slutar att kasta knivar i ditt ansikte?



Jag bara undrar.
Gråter du som jag?

Begravning

Begravningar. Något som ingen är bra på.
Men vem skulle egentligen vilja..

Fina släkten var på plats i Eviga Livets Kapell.
Farfar med grått hår och grå kostym.
Faster, kusiner, Gun, mamma och en ledsen pappa.
Peters många vänner.
Alla var där.
Alla utom vår fina farbror, son, bror, morbror, kompis.
Alla utom vår fina Peter.


Some die young.
Peter en av dom.


Nej.
Det går inte att förstå.
Det går inte att inse och det går inte att tycka det är ok.
För det är verkligen inte ok.
Vad finns det för mening med att han försvann?

Vad är meningen med att de finaste försvinner först?


Morfar.
Peter.

Gud, jag förstår att du vill ha dom för dig själv, så underbara människor som de var.
Men… Varför inte ge oss i alla fall lite mer tid med dem..

Bara en kväll till.

Gud, varför ska Du få som du vill?

Det är inte rättvist.

Det är alldeles för orättvist.

Men
Minnen finns lyckligtvis kvar.
Minnen vi för alltid är tacksamma att vi har.



Vila i frid farbror Peter.

Jag klarade inte av att säga det förut idag.
Allt var för svart och dovt överallt.
Jag säger det till dig nu istället.


Sov gott.
Aldrig kommer vi att glömma dig.

Alla Dessa Kläder Och Drömmar

Det har gått en vecka sedan jag senast kände efter.

Jag tror inte att någonting har förändrats.
Men
Jag försöker att inte tänka.


Mamma var med mig förra helgen.
Det var mina och mammas dagar.
Vi gick på stan.
Mamma köpte kläder, jag köpte kläder.

Sen jobbade jag på ett par dagar.
Kände inte; tänkte inte.

Lotta var hos mig i tisdags.
Det var lika mysigt som alltid.
Vi vräkte i oss kladdkaka och pratade.
Jag kände inte efter, jag bara pratade.

Idag har varit min och pappas dag.
Vi har gått på stan.
Pappa köpte kläder, jag köpte kläder.

Åh... Alla dessa kläder.
Jag älskar dem allihop.

Imorgon är det begravning.
Farbror Peter är borta.
Det svider till i hjärtat som vid ett skärsår varje gång jag tar tag i den tanken.
Så jag försöker att inte tänka, och även där, inte heller känna.
Jag ska bara hjälpa.
Jag vill bara hjälpa.
Hjälpa de som faktiskt förstår.


Att sluta tänka, och sluta känna; i alla fall så stenhårt som jag alltid gör; det kanske är tricket för att hålla känslorna i schack och kroppen stabilt.

Åh, stabiliteten, tänk om du vore min vän.
Tänk om jag slapp drömma...

Jag Vet Inte Vem Jag Är

Jag vet inte vad jag tänker.
Jag vet inte vad jag vill.
Jag vet inte vad jag känner.

Jag vet knappt vad jag gör.
Ibland vet jag inte ens var jag går.

Jag vet inte vad jag känner.
Det är knappt jag vet vem jag är.

Jag vet inte vad jag känner.
Du kan säga vad som helst till mig. Jag kommer att tro att allt är rätt.
Jag kommer tro att allt är sant.

Jag vet inte.
Jag förstår inte.
Jag begriper bara inte.


Jag vet inte vem jag är
Men jag vet att jag är din.

Tystnad

Tyst.
Egentligen alldeles för tyst.
Men vad gör det.
Vem stör det..

Jag ska alldeles strax sova.
Känns ibland som att det är allt jag gör.
Men vad gör det..
Vem stör det..

Vidare...

Kvällen går vidare.

Jag söker efter flyktvägar.

Jag hittar några.
Vissa är dock inte lika lätta att navigera sig på som andra.

Vissa hittar jag på.
Vissa vet jag inte alls vad jag ska tänka om; om jag ens ska våga ge mig på dom.

Känslan av att veta att jag inte behöver skynda mig upp imorgon, inte behöver möta ansikten om jag inte vill, inte behöver oroa mig för påfrestande personligheter/namn och dylikt; om jag inte vill..
Lättnaden jag känner är obeskrivlig.

Men så klart..
Jag önskar att jag ville.

Men alla har vi dagar.
Vissas dagar är värre än andras.

Åh.. Återigen.. De andra..
Jag önskar att jag vore som dom.

Samtidigt som..
Allt jag sett.
Allt jag hört.
Alla tunnelbanestationer jag klivit av på/åkt hem ifrån.
Vore jag som de andra skulle jag aldrig fått se.

Jag vill vara som jag är.
Men utan tårar.
Och utan mediciner.
Fast… Det verkar vara ofrånkomligt, så där får jag bara köpa acceptansen, utan kupong. För det dyraste priset.


Imorgon kommer lönen.
Då ska jag i all fall ta mig ut.

Imorgon kommer lönen.
Åtminstone det ska jag väl kunna glädja mig över.

De Andra

När det inte händer någonting
Men allt samtidigt händer på samma gång…

Då blir jag så här.
Då gör jag så här… Isolerar mig.
Med vilja.

Jag orkar inte gråta bland folk.
Så jag stannar hemma.
Där jag ironiskt nog knappt gråter alls.

Kanske är det vilan.

De säger att jag ska vara på jobbet och bland vänner för att tänka på annat; för att inte gråta.
Om de har rätt…varför gör jag motsatsen?

Nu gråter jag mer med vänner än jag gör bortom vänner.


Det känns så… Typiskt.
Första dagarna med riktig sol. Vårsol.
Jag är så klart inomhus. Inte utomhus.
Jag är så klart allt annat än stadig på benen.

Det är så… Tröttsamt.
Jag vill ju leva på som vanligt.
Utan att så hårt drabbas av allt som sker runtomkring.
Så som alla andra gör..


Åh de andra..
Vad jag önskar att jag vore som dem..
Stark och trygg.
Cool.
Inte oberörd men åtminstone inte alltid tårögd.

Fanns det en kurs som lärde mig hur jag blir som de andra så skulle jag läsa den.

Det Som Händer Nattetid...

….stannar i nattetid.

Ja.
Klockan är efter 22.
Det är tisdag.
Och jag är fortfarande vaken.
Jag till och med sitter upp och har precis tvättat mitt hår.
Kvällen känns som att den inte har något slut.

Jag har en tid att passa imorgon bitti så jag får sovmorgon och beger mig till jobbet senare än vanligt; mycket senare än vanligt.

Även stora töser vill ha sovmorgon på vardagar..

Det farliga är..
..att nu när jag börjat vara vaken, känner jag att jag aldrig vill sluta.
Jag vill aldrig lägga mig.
I alla fall inte så pass mycket att jag har kudden över huvudet och blundar.
Nej.
Ikväll är det ingenting för mig.


Jag fick prata hos psykologen idag.
Det behövdes.
Han upprepade att jag inte ska klandra mig själv.
Inte allt är mitt fel.
Och alla tårar som faller..
För deras skull behöver jag inte ha dåligt samvete.
Tårar har inga känslor.
Det är känslorna som har tårar.

Det är känslorna som just nu rör till hela min värld.

All alone,
It was always there you see.
And even on my own,
It was always standing next to me.

I can see it coming from the edge of the room.
Creeping in the streetlight.
Holding my hand in the pale gloom.

Det är känslorna som rör om i min verklighet och stör min koncentration.
Det är känslorna som förstör min sömn-
Det är känslorna som gör mig oigenkännlig.

Det är känslorna som är jag.

Var ska detta sluta…

En chokladbit till.
En liten.
Ett glas juice.
Sen..
Kudden över huvudet.
För trots sovmorgon..
Det är en dag imorgon också.

Måndag (Bland Tårar)

Jag visste att jag var trött när jag vaknade av klockan imorse… Men så trött..
Så trött och ledsen att jag skulle gråta mig igenom hela morgonen, det hade jag aldrig kunnat ana.

Fast jag borde ha förstått.
Jag känner mig själv så pass väl vid detta laget.

Nedstämdheten var ju där redan i lördags.
Igår innan jag somnade ”ååh, om jag bara slapp kliva upp ur sängen, för alltid, från och med nu”.
Jag blev varnad.

Men jag klev upp.
Trots all motstridighet i min kropp.
Jag gick till tåget.
Låg och försiktig.

Jag kom fram till kontoret.
Hejade inte på Erik så glatt och högt som jag vanligtvis gör.

Jag visste ju att något var fel..

Jag försökte dock att glömma. Glömma och förtränga.
Men pressen inifrån var för stor.

Jag pratade lite med Håkan.
Ville ha sagt att jag inte var stabil. Då kom tårarna.
Det var gång ett.
Han sa åt mig att äta min macka och dricka mitt kaffe. Kanske skulle det bli bättre då.
Jag gjorde som han sa; jag åt min macka och jag drack mitt kaffe.
Ingenting blev lättare av det.

I tystnade läste jag tidningen medan Erik och Dan skojade och skrattade.
Jag skyllde på att jag var trött.

Tillbaka till skrivbordet undrade Erik hur det var.
Den frågan är jag hög-allergisk mot när jag är nere.

Så tårarna började rinna.
Sminket kladdades. Huvudet värkte.
Jag grät en lång stund, tills någon annan kom och ville prata och jag var tvungen att dölja för att inte skapa förvirring.

En kort stund senare väntade jag på damrummet.
Jag ville se mina hemska röda ögon i spegeln för att försöka intala dom att allt var bra.
I väntan på damernas kunde jag inte hålla emot.
Jag ville hem till mitt täcke istället för att stå där; frysandes utanför toaletterna.
Gång tre.
Jag släppte väskan och knackade på dörren till rummet där cheferna satt.
Jag grät.
Jag kunde inte sluta.
Jag snörvlade och såg rent ut sagt för djävlig ut.
Håkan hämtade papper.
Anna Lena försökte trösta.

Jag sa att jag ville hem.
Jag sa att jag ville vara ifred.

Vi pratade en halvtimme.
Jag var skakig när jag kom ut; jag var varm och blöt om hela ansiktet.

Väskan stod kvar utanför damrummet.
Jag tog upp den och staplade darrande in.

Gång fyra.

Jag satte mig på toalettlocket.
Undrade varför jag hade sagt att jag skulle stanna kvar.

Jag grät mig illröd igen; tills tårarna var slut.

Jag gick sen ut och försökte låtsas att allt var som vanligt.

Det gick så där.
Under förmiddagen landade mitt huvud alldeles för hårt i mina händer ett par gånger.
Men det gick ok.
Och efter lunchen gick det mer än ok.
Inte en enda tår.

Inte heller sen jag kom hem.

Visst..
Huvud värker fortfarande en del.
Det dunkar så där hårt som det bara gör när tårarna runnit så de tagit slut.

Men… Men..

Jag städade för att hålla mig sysselsatt.
Jag åt min fantastiska lasagne som kom direkt ur frysen.

Kvar är att ta fram kläder till imorgon
Kvar är att hålla modet och energin i alla fall någorlunda uppe tills jag ska sova.
Kvar är att inte bara vänta på gång fem.

Eller…
Jag måste börja med att leta på det; modet och energin; styrkan och stabiliteten.

Men kudden är ju så mjuk; så mjuk att luta huvudet emot.
Ansiktet är så varmt; så varmt när ögonen knips och tårarna rinner.

Men jag ska försöka.
Jag är väl inte den som är den.
Eller…