Första Tussilagon (I Sundbyberg Pratar Okända Med Varandra)

Efter fjorton timmars sömn vaknade jag otroligt utvilad tio i ett i förmiddags.
De nya lakanen hade tagit hand om mig väl under natten.

Efter frukosten tog jag en lång promenad.
På vägen hem syntes den första tussilagon.
Längs tågspåren syntes sedan en hel skolklass av tussilagos.
Små men vackra och gula, förmodligen väldigt exalterade över att äntligen få visa sig.
Ett äldre par stod nedböjda över de knappa växterna och tittade nära och noggrant.
"Första tussilagon" sa tanten till mig. "Första tussilagon", sa jag.
Vi log stort mot varandra och konstaterade samtidigt att det var underbart.


Det är vår nu.
Det är underbart.
Jag minns vintern med avsky.


På balkongen lyser solen.
Tittar jag ut springer människorna överallt, de lever.
Och nu när de inte längre kan gömma sig bakom mössor och halsdukar gömmer de sig bakom solglasögon, jag likaså.


Livet talar nu med ett annorlunda språk.
Jag känner igen det sedan tidigare, jag förstår.
Jag vet
det är lyckligt.