Jag Är Dålig På Vardag (Vidriga Längtan)

Varje eftermiddag i snart en månad har jag öppnat balkongdörren när jag kommit hem,
välkomnat våren.
Idag var det inte läge för det.

Fruktansvärda regn och kyla.
Det ger mig obehag och kusliga rysningar.
Ge mig solen tillbaka.
Jag orkar inte frysa mer.

Jag skulle vilja se en film.
Jag skulle vilja lägga mig i sängen med en tung bok i händerna
men har inte ro.
Istället är jag ett rastlöst energiknippe
med inget att slösa på.

Så har det också varit senaste månaden.
Jag orkar
fast jag orkar inte.
Jag vill
men jag vill inte.

Jag vill hålla mig vaken hela nätterna, som jag alltid gjorde förut.
Men vid åtta är jag trött
vid nio säger kroppen stopp.
Vid tio sover jag.
Det är skönt och jag tar mig till jobbet långt innan jag egentligen ska vara där.
Men...


En tidig morgon kvar
sen får vi sova länge igen
och vara vaken hela den natt som kommer sen.
Och hela tiden längta till det som kommer sen.

Längtan är vacker fick jag höra.
Att sukta efter något är nyttigt.
Jag höll inte med.
Längtan är skadlig
och jag är alltid så otålig.
Jag vill att sen ska komma nu.
Jag vill ha allt det roliga runt hörnet
vill kunna plocka fram en ask med underhållning vid behov, när som helst, var som helst.

Jag är en åttiotalist.
Jag är skadad av konstant underhållning.
Varför vänta...
Man väntar ju alltid för länge.

Längtan är inte vacker.
De stunder man längtar till är vackra.
De vackra stunderna vill jag ska komma genast.

Men vi betar av en dag i taget.
Vi längtar till imorgon när syster kommer.
Vi längtar till efter helgen när en vän som är en stor favorit hälsar på.
Till sist längtar vi till sista dagen i nästa vecka då alla vi bästa samlas hos mig igen.
Om vi längtar tillräckligt hårt är solen här den stunden, då kan vi grilla.

Längtan är aldrig vacker.
Det stunder som ovannämnda som är de finaste och gladaste i världen
och som får mig att inte gråta om nätterna.